sv: Om Dhikr / Qushayri's Risala

Post Reply
User avatar
nur.nu
Posts: 801
Joined: 19 Mar 2011, 11:53

sv: Om Dhikr / Qushayri's Risala

Post by nur.nu »

Ur Imam Abul Qasim's "Risala"
översatt till svenska av Göran Ogén
http://www.ogen.se/sufiskatexter/04_qus ... eset_1.htm

Bāb al-Dhikr — Om "ihågkallandet"

1.
Guds Utsände {Gud välsigne och bevare honom!} sade: »Har jag inte berättat för er vilket det bästa av era verk är, det renaste av dem i er Konungs ögon och det mest upphöjda av dem bland er, något som är bättre än att skänka guld och silver och bättre än att ni bekämpar era fiender och hugger halsen av dem så som de hugger halsen av er?» De frågade: »O du Guds utsände! Vad är det du tänker på?» Han svarade: »Att ihågkalla Gud, den Högste!»

Guds Utsände {Gud välsigne och bevare honom!} sade: »Domens stund kommer inte att inträffa för någon enda som säger Allāh, Allāh.»

Guds Utsände {Gud välsigne och bevare honom!} sade: »Domens stund kommer inte att äga rum förrän dess, att det inte finns någon enda på jorden som säger Allāh, Allāh.»


2.
Al-Qushayrī sade: »Ihågkallandet är en verklig stöttepelare på Den Ende Verkliges väg {Lovad vare Han, den Högste}. Ja, det är själva fundamentet på denna väg, och ingen når fram till Gud utom medelst ständigt ihågkallande. Det finns två slags ihågkallande: tungans ihågkallande och hjärtats ihågkallande. Med hjälp av tungans ihågkallande når gudstjänaren fram till hjärtats fortlöpande ihågkallande, och den verkan ihågkallandet har, har det på hjärtat. När gudstjänaren blivit en ihågkallande med både sin tunga och sitt hjärta har hans personlighet såväl som hans färd nått sin fulländning.»

Jag hörde mäster Abū cAlī al-Daqqāq {Gud förbarme sig över honom!} säga 'Ihågkallandet är pappret på gudsvänskapen. Den som beviljas ihågkallandet får pappret, medan den avvisas från att få det som blir förvägrad ihågkallandet'.

Det sägs att al-Shiblī i början av sitt sufiliv varje dag brukade gå ner i ett med växtlighet övertäckt utrymme och bära med sig ett knippe träpinnar. Och om någon försumlighet infann sig i hans hjärta slog han sig själv med en sådandär träpinne tills den bröts itu. När dagen var tillända brukade knippet med träpinnar också ha tagit slut, så då slog han istället sina händer och fötter mot väggen.


3.
Det sägs att ihågkallandet av Gud med hjärtat är sufiaspiranternas svärd: med det bekämpar de sina fiender, och med det håller de stånd mot de plågor som hotar dem. Och om hemsökelsen kastar sin skugga över gudstjänaren, och han då med sitt hjärta söker sin tillflykt till Gud, den Högste, så lämnar allt som han hatar omedelbart honom.

Al-Wāsitī tillfrågades om ihågkallandet och svarade 'Det är att träda ut ur försummelsens spelfält och in på bevittnandets vida arena, behärskad av fruktan och av den starkaste kärlek till Honom'.

Dhū 'l-Nūn al-Misrī sade: »Den som ihågkallar Gud, den Högste, med ett verkligt ihågkallande glömmer allting förutom sitt ihågkallande, och Gud, den Högste, beskyddar honom från allting och är hans kompensation för allt annat.»

Abū cUthmān fick följande fråga 'Vi ihågkallar Gud, den Högste, men upplever inte någon sötma i våra hjärtan?', och han svarade 'Lova Gud, den Högste, för att han smyckat åtminstone en av era kroppsdelar (dvs. tungan) med lydnad mot Honom!'.


4.
Enligt en välkänd Traditionsberättelse sade Profeten Muhammad: När ni passerar Paradisets trädgårdar, så slå er ner och njut där! De frågade honom 'Vilka är Paradisets trädgårdar?', och han svarade 'Ihågkallandets kretsar'.

Khālid bin cAbd Allāh bin Safwān berättade följande: »Guds Utsände {Gud välsigne och bevare honom!} gick fram till oss och sade 'O ni människor! Njut av Paradisets trädgårdar!'. Vi frågade 'O du Guds Utsände! Vilka är Paradisets trädgårdar?'. Han svarade 'Ihågkallandets sammankomster'.»

Al-Qushayrī sade: »Så fortsätt ihågkalla morgon och kväll! Den som önskar veta sin ställning hos Gud må betänka vilken ställning Gud har hos honom. Ty Gud {Lovad vare Han!} ger gudstjänaren den ställning hos Honom som han ger Honom hos sig själv!»


5.
Al-Shiblī sade: »Säger inte Gud, den Högste, 'Jag gör sällskap med den som ihågkallar Mig'? Vad har det gagnat er att ha Den Ende Verklige {lovad vare Han!} till sällskap?»

Al-Shiblī sjung följande verser under en sammankomst:
  • Jag ihågkallar Dig -
    Men inte för att jag ett ögonblick har glömt bort Dig!
    Det lättaste ihågkallandet är
    min tungas ihågkallande!
    Jag var nära att dö
    - ej av extas men av längtan!
    Hjärtats dunkande slag bultade häftigt i mig.
    När extasen visade mig att Du var närvarande hos mig
    - då såg jag att Du fanns överallt!
    Jag tilltalade någon som fanns där
    - men utan att tala till Honom.
    Jag märkte någon som var mycket bekant
    - men utan att se Honom.

6.
Ett av ihågkallandets kännetecken är att det inte är begränsat till en fastställd tidpunkt, nej det finns inte någon tidpunkt alls, då gudstjänaren - antingen som en plikt eller som en rekommendation - inte är påbjuden ihågkallandet av Gud. Ritualbönen är, även om den är den förnämasta av gudstjänsthandlingarna, inte tillåten under vissa tider, medan ihågkallandet med hjärtat däremot kan pågå under alla omständigheter. Gud, den Högste, har sagt: »[…] de som ihågkallar Gud stående och sittande och liggande på sidan […]» (Koranen 3:191). Jag hörde imamen Abū Bakr bin Fūrak {Gud förbarme sig över honom!} säga 'Stående betyder att visa ihågkallandet erforderlig respekt, och sittande betyder att inte vara anspråksfull'.

Jag hörde sufimästaren Abū cAbd al-Rahmān al-Sulamī fråga mäster Abū cAlī al-Daqqāq 'Är det ihågkallandet eller åtänkandet som är det mest fullkomliga? Mäster Abū cAlī svarade 'Vad säger sufimästaren själv om det?', och sufimästaren Abū cAbd al-Rahmān svarade 'Enligt min mening är ihågkallandet fullkomligare är åtänkandet, ty ihågkallandet tillskrives Den Ende Verklige {lovad vare Han!} men inte åtänkandet. Och det som Den Ende Verklige {lovad vare Han!} tillskrives är fullkomligare än det som de skapapade varelserna utmärker sig genom'. Mäster Abū cAlī {Gud förbarme sig över honom!} fann detta svar gott.


7.
Al-Kattānī sade: »Om det inte vore en plikt för mig att ihågkalla Honom skulle jag inte våga ihågkalla Honom på grund av min högaktning för Honom. Tänk att en som jag vågar ihågkalla Honom! En som inte ens har tvättat sin mun med de tusen botövningar han fått från ihågkallandet av Honom.» Jag hörde mäster Abū cAlī al-Daqqāq {Gud förbarme sig över honom!} sjunga följande två rader som någon bland dem diktat:
  • Jag kan alls inte ihågkalla Dig
    utan att mitt hjärta,
    min hjärtegrund och min livsande
    börjar banna mig så snart jag ihågkallar dig.
    Det är som om någon övervakare ropade till mig:
    Ta dig i akt!
    Bevare oss för dig och ditt ihågkallande!
Ett av ihågkallandets särdrag är att Han å sin sida skapat ett motsvarande ihågkallande. Gud, den Högste, har sagt: »Och ihågkalla Mig, så skall Jag ihågkalla er!» (Koranen 2:152)

I en Traditionsberättelse står det: Gabriel {frid vare med honom!} sade till Guds Utsände {Gud välsigne och bevare honom!} 'Sannerligen, Gud, den Högste, säger »Jag har givit din trosförsamling det Jag inte givit någon annan trosförsamling!». Så han frågade 'O du Gabriel, vad är det?', och han svarade 'den Högstes yttrande »Ihågkalla Mig, så skall Jag ihågkalla er!» har Han inte sagt till någon annan än till denna trosförsamling'.


8.
Det sägs, att Dödens ängel ber den ihågkallande om lov att få ta med sig hans ande.

I en bok står det att Mose {frid vare med honom!} sade: O Herre var bor Du? Gud, den Högste, avslöjade för honom 'I den min tjänares hjärta som tror!'. Det betyder 'Det är ihågkallandet av Gud som bor i hjärtat, ty Den Ende Verklige {lovad vare Han, den Högste!} är höjd över varje form av boende och inneboende. Nej, detta betyder endast att man skapar en fast grund för ett ihågkallande och sedan tillägnar sig det.

Al-Thawrī frågade Dhū 'l-Nūn om ihågkallandet och han svarade: Det betyder den ihågkallandes frånvaro från sitt ihågkallande. Sedan sjöng han följande strof:
  • Det är inte på grund av att jag glömt bort Dig
    Som jag utövar ständigt ihågkallande av Dig
    Utan på grund av att ihågkallan
    ständigt strömmar på min tunga.
Sahl cAbd Allāh sade: »Inte en dag går utan att den Upphöjde {lovad vare Han!} ropar till mig 'O du Min tjänare! Du handlar inte rätt mot Mig: Jag ihågkallar dig och du glömmer bort Mig! Jag kallar dig till Mig och du går bort till andra! Jag får prövningarna att vika bort från dig och du fortsätter med dina försyndelser! O du Adams son! Vad skall du säga du i morgon, när du kommer till Mig?»

Abū Sulaymān al-Dārānī sade: »I Paradiset finns odlingsmarker, och samtidigt som en ihågkallande börjar med sitt ihågkallande börjar änglarna plantera träd på odlingsmarkerna. Ibland upphör någon ängel att plantera och får då frågan 'Varför upphör du att plantera?', och han svarar 'Den ihågkallande som jag planterar träd för har avbrutit sitt ihågkallande'.»


9.
Al-Hasan al-Basrī sade: »Sök sötman i tre ting: i bönen, i ihågkallandet och i koranläsningen. Om ni finner den, bra; om inte, då skall ni veta att porten är stängd!»

Hāmid al-Aswad sade: »Jag var på resa tillsammans med Ibrāhīm al-Khawāss, och vi kom fram till en plats där det fanns gott om ormar. Ibrāhīm lade ifrån sig sin vattensäck och slog sig ner. Jag satte mig också ner. När det började bli kväll och kyligt i luften kom ormarna fram. Jag ropade på sufimästaren, som svarade 'Ihågkalla Gud!'. Jag ihågkallade - och de vände tillbaks! Sedan återvände de, och jag ropade på honom, och han svarade på samma sätt. Jag fortsatte på det här viset, tills det blev morgon. När det blivit morgon, stod han upp och marscherade iväg, och jag marscherade iväg tillsammans med honom. Då föll en väldig orm ut ur hans liggmatta, i vilken den hade snott ihop sig, och jag frågade honom 'Har du inte känt av den?', och han svarade 'Nej, jag har inte haft en bättre natt på länge än den gångna natten!'.»

Abū cUthmān sade: »Den som inte smakat försumlighetens tröstlöshet kan inte uppleva smaken av ihågkallandets förtrolighet.»


10.
Al-Sarī sade: »Det står skrivet i någon bok, som Gud, den Högste, nedsänt till jorden 'Om det som dominerar Min tjänare är ihågkallandet av Mig, så älskar han Mig och Jag honom'.»

Al-Sarī sade också: »Gud, den Högste, anförtrodde profeten David {frid vare med honom!} i en uppenbarelse 'Må ni finna er glädje i Mig och ert nöje i att ihågkalla Mig!'.»

Al-Nūrī(2) sade: »För varje ting finns det ett straff, och straffet för den som äger insikt om Gud är att vara avskuren från ihågkallandet.»

I Evangeliet står det: Ihågkalla Mig när du vredgas, så skall Jag ihågkalla dig när Jag vredgas! Var nöjd med Min hjälp till dig, ty Min hjälp till dig är bättre för dig än din hjälp till dig själv!

En munk fick frågan 'Fastar du?', och han svarade 'Jag fastar genom att ihågkalla Honom, och om jag ihågkallar någon annan än Honom har jag brutit fastan'.

Det sägs, att när ihågkallandet har bemäktigat sig hjärtat och att om Satan då närmar sig det, så slås han omkull i ett anfall, precis som människan slås omkull i ett anfall när Satan närmar sig henne. Alla sataner samlas då kring Satan och frågar 'Vad har hänt här?' och får svaret 'Människorna har anfallit honom!'.


11.
Sahl al-Tustarī sade: »Jag känner inte till någon olydnad värre än den att glömma Herren, den Högste.»

Det sägs, att ens skyddsängel inte kan lyfta fram det dolda ihågkallandet att visa upp inför Gud, ty han har ingen inblick i det, eftersom det är en hemlighet mellan gudstjänaren och Gud {mäktig och härlig är Han!}.

Någon har sagt: Man beskrev en ihågkallande för mig som satt ute i skogen, så jag gick ut till honom. Medan han satt där slog ett väldigt lejon till mot honom och bet av ett stycke av honom. Både han och jag svimmade av. När jag vaknade till sans frågade jag 'Vad var det som hände?', och han svarade 'Gud har utsett detta lejon till att vakta på mig. Närhelst en förslappning drabbar mig tar han en bit av mig, precis som du sett ske!'.

Al-Djurayrī sade: »Bland våra följeslagare brukade det finnas en man som ständigt sade Allāh [ﺍﷲ], Allāh [ﺍﷲ]. En dag föll en trädstam över hans huvud och klöv det mitt itu så att blodet rann ut och formades till Allāh [ﺍﻟﻠﻪ], Allāh [ﺍﻟﻠﻪ] på marken.»


Noter

1) Texten är översatt från Al-Risāla al-qushayrīya del 2, ss. 464-471; avsnittsindelningen är min såväl som numreringen.

2) "Al-Thawrī" står det i den tryckta texten i Al-Risāla al-qushayrīya ed. cAbd al-Halīm Mahmūd och Mahmūd b. al-Sharīf, del. 2, s. 470 (utan alternativ), men två handskrifter samt Bulāq-utgåvan från 1290 skriver, enligt Richard Gramlich, "al-Nūrī", vilket torde vara att föredra här (Gramlich: Das Sendschreiben al-Qušayrīs... s. 317).
Post Reply

Return to “Islamic devotions | Andliga övningar”