sv: Ibn Khaldun om Rättens källor

User avatar
Posts: 801
Joined: 19 Mar 2011, 11:53

sv: Ibn Khaldun om Rättens källor

Postby nur.nu » 02 Dec 2011, 03:11

Rättens källor
Ur: Ibn Khaldun Muqaddiima
Övers. av Ingvar Rydberg under titeln:
PROLEGOMENA INTRODUKTION TILL VÄRLDSHISTORIEN
Alhambra Klassiker
---------------------------------------------------------------------------------------------

Vetenskapen om juridikens principer är en av de största, viktigaste och användbaraste disciplinerna i den religiösa lagen. Den befattar sig med bevisen i denna, från vilken muslimernas lagar och legala förpliktelser härleds.

De grundläggande källorna är boken - d v s Koranen - och sedan sunnan, som klarlägger den. På profetens tid erhölls lagarna direkt från honom. Han mottog de koranska uppenbarelserna och förklarade dem direkt genom sina ord och handlingar. Ingen överföring, spekulation eller analogi krävdes. Efter Profetens död blev tolkningarna från den direkta källan inte längre möjliga. Koranen bevarades genom en allmän och kontinuerlig överföring. Vad gäller sunnan var profetens följeslagare överens om att vi måste handla i överensstämmelse med allt som har nått oss av Profetens handlingar och ord genom en korrekt och sanningsenlig tradition. Det är i den betydelsen som laglig bevisning bestäms av Koranen och sunnan.

Sedan kom den allmänna samstämmigheten (al-ijma`) att inta en liknande plats. Profetens följeslagare kom överens om att ogilla alla åsikter som skilde sig från deras egna. De skulle inte ha gjort det utan allvarliga skäl, eftersom samtycke av folk som de inte kunde äga rum utan en fast basis. Dessutom är härmed den kollektiva gruppens ofelbarhet bevisad. På så sätt blev den allmänna samstämmigheten ytterligare en rättskälla.

Om man undersöker metoderna enligt vilka följeslagarna och de första muslimerna gjorde sina härledningar från Koranen och sunnan, konstaterar man att de jämförde liknande fall och drog sina slutsatser genom analogi, i det de antingen samtyckte eller några av dem gjorde eftergifter till de andra. Många av fallen som inträffade efter profetens död förutses inte i de etablerade texterna. Det blev därför nödvändigt att jämföra och kombinera dessa nya fall med dem som påträffas i texterna och dra slutsatser enligt vissa regler för analogi. Detta garanterade riktigheten i deras jämförelse mellan två liknande fall, så att det kunde antas att en och samma gudomliga lag täckte båda fallen. Sålunda uppstod en fjärde rättskälla: resonemang genom analogi (qiyas).

Den stora majoriteten av religiöst lärda är överens om att dessa är de fyra grundläggande slagen av bevisning. Några underkänner allmän samstämmighet och analogi. Men det är undantag. Andra lägger ytterligare slag av bevisning till de fyra. Vi behöver inte uppehålla oss vid dem här, eftersom grundvalen som de vilar på är svag och man sällan hänvisar till dem.”

Den första uppgiften för rättsvetenskapen är att studera de fyra rättskällornas existensberättigande.

(1) Bevis för Koranens äkthet är dess texts avgjort mirakulösa, oefterhärmliga karaktär och den allmänna kontinuiteten i överföringen av den. Detta lämnar inget utrymme för något tvivel.

(2) Sunnan, som den har förmedlats till oss, vilar på den allmänna meningen att muslimerna måste handla i överensstämmelse med traditioner som är äkta. Detta stöds av Profetens praxis under hans livstid att sända brev och budbärare till olika områden med lagmässiga och religiösa föreskrifter och förbud.

(3) Den allmänna samstämmigheten rättfärdigas av att Profetens följeslagare hade kommit överens om att ogilla dem som hyste annorlunda åsikter än deras egna. Dessutom har vi regeln om den muslimska gemenskapens etablerade ofelbarhet (`isma).

(4) Analogins giltighet intygas av följeslagarnas samtycke om dess godtagbarhet.

Dessa är de grundläggande slagen av bevis.

Sunnan, som den har förmedlats till oss, behöver kontrolleras genom en undersökning av överföringssätten och tradenternas integritet (`adala), så att man kan fastslå äktheten i den förmedlade informationen, som är grundvalen för de troendes uppträdande. Detta är också ett av disciplinens grundläggande ämnen. Härtill får läggas kunskapen om upphävande och upphävda traditioner, när två traditioner motsäger varandra och den tidigare av de båda söks. Detta är ett annat ämne i den nämnda vetenskapen.

Därefter kommer studiet av ordens mening. Man måste känna till de enkla och sammansatta ordens innebörd för att härleda idéer i allmänhet från ordkombinationer i allmänhet. De nödvändiga filologiska reglerna påträffas i vetenskaperna grammatik, böjningar, syntax och stil. Så länge språket bara var en vana hos dem som använde det, fanns det inget behov av sådana regler. Juristerna kände sig naturligen hemma i språket. Men när det korrekta bruket av arabiskan gick förlorat, fastslog experterna det en gång för alla med hjälp av en autentisk tradition och sunda analogiska regler som de utvecklade. Lingvistiken blev sålunda en vetenskap juristerna måste känna till för att förstå de gudomliga lagarna.

Det finns ytterligare information att hämta från ordkombinationer. Man kan härleda vad som utgör lagen, bland flera skilda begrepp, från särskilda angivelser i de kombinationer som inverkar på lagen. Detta är rättsvetenskap. Kunskap om de konventionella betydelserna i allmänhet är inte tillräcklig härför. Det behövs andra specialkunskaper. För att utforska de religiösa lagarna måste man tillämpa principer som utvecklats av experter på de religiösa vetenskapsgrenarna.

[...]

Denna vetenskap - rättens källor - är av sent ursprung i islam. De första muslimerna kunde klara sig utan den. Inget annat än den språkliga vanan de ägde var nödvändig för att inhämta ords betydelse. Det är från dem man har de flesta reglerna som behövs i speciella fall. De hade inget behov av att studera tradentkedjorna, eftersom de själva stod nära tradenterna i tiden och hade personlig kunskap och erfarenhet om dem. Sedan dog de första muslimerna ut och med dem var islams första period till ända. Alla vetenskaperna blev då tekniker. Jurister och religionsvetare med ett självständigt omdöme måste nu lära sig dessa normer och grundläggande regler för att kunna härleda lagarna från bevisen. De skrev ned dem som en särskild disciplin och kallade den «rättens källor» (usul al-fiqh). Den förste forskaren som tog upp ämnet var ash-Shafi`i, som dikterade sin berömda Risala (Epistel) härom. I den diskuterade han föreskrifter och förbud, syntax och stil, traditioner, upphävande av förordningar och analogi i för hållande till det lagliga motivet (ratio legis).

[...]

Måtte Gud låta oss dra nytta av lärdomen och måtte Han
nedlåta sig till att räkna oss bland de lärda!

---------------------------------------------------------------------------------------------
http://guidance.faithweb.com/kunskap/usulalfiqh.html
© Copyright för svensk översättning: Ingvar Rydberg och Alhambra Förlag 2002

Return to Development of Islamic Sciences | Lärdomshistoria

Who is online

Users browsing this forum: No registered users and 1 guest