sv: Vad är Madinahs ‘amal? | ‘Aisha Bewley

Post Reply
User avatar
nur.nu
Posts: 801
Joined: 19 Mar 2011, 11:53

sv: Vad är Madinahs ‘amal? | ‘Aisha Bewley

Post by nur.nu »

Vad är Madinahs ‘amal?
av Ustadha ‘Aisha Bewley
Svensk översättning: Abdussalaam Nordenhök
http://darqawi.se/2012/05/15/vad-ar-mad ... ha-bewley/

Du har nog hört termen “’Folket i Medina och deras ‘Amal” och undrat vad det betydde och vad hela ståhejet egentligen handlar om. Vad är ’amal eller praxis? Vad betyder det och vad är dess ursprung? Vad har det egentligen att göra med oss? Detta ämne är fyllt med missuppfattningar eftersom de flesta muslimer inte har den blekaste aning om vad det betyder. Svårigheterna i att förstå vad ’amal härrör från det som skett historiskt i den muslimska umman, eftersom vi genomgått och utsatts och pådyvlats en statisk metodologi och mentalitet i frågan om vad som utgör islamisk kunskap. Denna historiska process påbörjades från tiden då det abbasidiska kalifatet inleddes, runt år 250 hijrah, och är en process som i stort sett ignorerats eller förnekats. Denna process ledde till muslimernas förlamning och gjorde dem oförmögna att handskas realistiskt eller autentiskt med den situation som de befinner sig idag.

Att nå insikt om varför konceptet om ’Amal ahl al-Madina röjts undan är också att nå insikt om varför muslimerna idag är maktlösa, och att förstå vad exakt ’Amal ahl al-Madina verkligen är medför att man också förstår i vilken riktning muslimerna nu måste vandra för att återaktivera Islam som politisk styrka. Detta, hoppas jag, ska förklaras i följande tal.
Vi måste fråga oss själva: vad är själva roten i vårt beteende som muslimer? Vilken källa ska vi vända oss till för att förstå hur vi ska leva våra liv? Vad utgör vägledningen för vårt beteende? Svaret är lätt: Qur’anen och Sunnah. Vi har inte så stora problem med att förstå vad Qur’anen är. Men sedan kvarstår den knepiga frågan, om ska vi följa Sunnah, vad är då egentligen Sunnah och hur finner vi fram till vad Sunnah är? Detta är rotfrågan som måste besvaras, eftersom det är Sunnan som förklarar för oss exakt hur Qur’anen ska förstås i frågan om våra beteendemönster. Det är så som Profeten, må Allah välsigna och skänka honom frid, uppförde sig och det visar för oss hur Qur’anens vägledning transformeras till faktisk handling och det som vi kan hoppas agera på.

För att avslöja svaret till vad Sunnah är, så måste vi förstå två ytterligare termer: hadith och ’amal.
Tunisien - en gång i tiden Madhhab 'amal ahli'l-Madinahs säte

Tunisien – en gång i tiden Madhhab 'amal ahli'l-Madinahs säte

Vad är hadith? En hadith är en muntlig återberättelse från Profeten, må Allah välsigna honom och skänka honom frid. Det är en rapport om vad han sagt eller vad han gjort och som återberättats från person till person genom en erkänd kedja. Många har kommit att betrakta hadith-litteraturen som identiskt med vad som utgör Sunnah, och rent faktiskt är detta vad folk öppet säger. Till exempel,” The Prime Sources of the religion of Islam are the Qur’an and the Hadith.” (Shari’ah: The Islamic Law, ‘Abdu’r-Rahman I. Doi) eller ”All the articles of faith … are based on and derived from the teachings of the Qur’an and the Traditions of Muhammad.” (Islam in Focus, Hammudah Abdalati). Det har skett en sammanblandning av dessa två termer så som vi ämnar visa.

Vi ges ofta bilden av de tidiga muslimerna som plötsligen råkade i panik över att förlora Sunnah och frenetiskt försökte autentisera den och skriva ner den innan den skulle sopas bort. Men det som skrevs ner var haditherna och detta medförde att hadith=sunnah kom att automatiskt sammankopplas till varandras synonymer. Om du vill ha en mer detaljerad förklaring om hur hoppet till en mer hadith-baserad Islam skedde och hur hela hadith-metodologin skapades och kodifierades så kan du läsa Root Islamic Education av Shaykh Abdalqadir as-Sufi. Det skulle ta för lång tid att ta upp i hela historien detta tal.

Hur som helst, detta hadith-baserade perspektiv är uppenbarligen en historiesyn riktad mot den tidiga perioden som innebär ett fel i tidsföljden. Folket utförde bönen, åkte på Hajj, gjorde wudu’, insamlande zakat, och levde sina liv i Madinah så som de hade gjort från Profetens tid fram till Imam Malik och längre fram. Konflikt uppstod bara om något införde något nytt och okänt utifrån och som då måste jämföras med den redan existerande praxisen. De tidiga muslimerna sträckte inte ut handen efter en hadith-samling. De var inte ett biblioteksfolk. Överföringen var omedelbar och direkt. Vad utgjorde praxisen? Eller, som Imam Malik sade:

Om du vill erhålla kunskap, bosätt dig då här (i Madina), för sannerligen nedsändes inte Qur’anen över floden Eufrat (’Iraq).

I ’Iraq å andra sidan fanns det blott ett fåtal Följeslagare och ’Iraq var nytt inför Islam. För att få reda på vad som var korrekt så gick folket där till en Följeslagare och frågade honom och erhöll då en persons åsikt, om det var i form av ra’y, fatwa eller hadith. Vidare så var det i denna miljö, i ’Iraq, som förfalskningen av hadith skedde vilket ledde till att vetenskapen om hadithens text, dess kedja och männen i kedjan utvecklades för att man skulle kunna fastställa hadithens äkthet. Som Ibn Taymiyyah sade:

Det fanns inte ett enda folk från en enda stad som ljög lika mycket som Kufas folk”. Det är också välkänt att Malik och Madinas folk normalt inte accepterade hadith från ’Iraqs folk eftersom det fanns så många lögnare där och att irakierna inte särskiljde mellan de sanningsenliga och lögnarna.

Det är ett farligt antagande när man målar upp bilden av muslimerna som försökte bevara Sunnah genom att skriva ner hadither, och det är att man antar och utgår från att hadith är samma sak som Sunnah. Så var inte, och är inte, fallet. HADITH ÄR INTE SYNONYMT MED SUNNAH. Du kan inte bara ta en hadith-samling och läsa den och sedan pyssla ihop Sunnah från dem. Så hadith är inte samma sak som Sunnah. Du kommer inte kunna ha direkt tillgång till Sunnah blott via hadither. Sannerligen, under Profetens livstid så hade han rent faktiskt förbjudit dem att skriva ner något annat än Qur’anen från honom. Han befallde dem att radera allt de skrivit, och senare tillät han det. Men det är en indikation av hans vilja att undvika att upphöja haditherna till Qur’anens nivå.

Då kommer vi till ’amal. Bokstavligen betyder ’amal ”handling” och det avser den överenskomna praxisen bland Madinas folk. Så ’amal inkluderar Profetens Sunnah, må Allah välsigna och skänka honom frid, och även ijtihad eller individuell självständig tolkning av senare auktoriteter, då alldeles speciellt ’Umar bin al-Khattab. Så Sunnah är Profetens praxis, därmed: att all sunnah är ’amal men inte all ’amal är sunnah.

’Amal är en väsentlig del av sunnah. Sunnah är alltså inte, så som vi sagt, synonymt med hadith eftersom hadither som alla kan vara överens om är fullkomligt autentiska och sunda, både i text och kedja, inte nödvändigtvis utgjorde den tidiga praxisen i Salafs Madina, och var således inte en del av Sunnah. ’Amal är Profetens normativa praxis, må Allah välsigna och skänka honom frid, och den normativa praxisen från de fyra kaliferna, följeslagarna och deras efterträdare, al-Tabi’un, och generationen efter dem, Tabi’ut-Tabi’in. Zayd ibn Thabit, Profetens välkände följeslagare, sade: ”När du ser folket i Madina göra något, så vet då att det är Sunnah”. Detta avser tydligt ’amal, att göra något, och berör inte en muntligt traderad återberättelse. Således är sunnah och ’amal egentligen närmare varandra i mening än hadith och sunnah, och du kommer till exempel finna att det uttryckt på detta sätt: ”Den Sunnah som följdes av de rättledda kaliferna”.

Hadithens status har blivit tämligen befäst och rigidiserad idag. Det finns trots detta seriösa problem med att ta hadither som bas för ditt beteende eftersom du för att kunna använda haditherna måste ha fiqh eller förståelse om dem. Ibn Wahb sade:

”Den som känner till en hadith men som inte har en imam i fiqh är vilseledd (dâll),

och ibn ’Uyayna sade:

”Hadith är en källa till villfarelse, förutom för fuqaha”.

Du måste ha ett kriterium för att bestämma vad exakt en hadith betyder, vilka som är abrogerade, vilka du är ålagd att agera utifrån och vilka du måste lämna.

Kriteriet i Madina var ’amal. Om en hadith hamnade i konflikt med ’amal så ignorerades hadithen. Rent faktiskt, hadithen kan ha ersatts med en annan eller avsåg bara en specifik isolerad händelse etc etc. Konkret, om du tänker på det själv, när du berättar något som inträffat för en annan person så tenderar du att berätta just på det ovanliga och det som avviker från det normativa snarare än att du berättar om det vardagliga och normala. Och i vilket fall som helst beträffande återberättandet av hadith, så som Ibn Taymiyyah kategoriskt tydliggör:

”Madinas folk var de sundaste av alla folk i alla städer både gällande återberättandet av hadith och i deras åsikter. Deras hadither är de sundaste av alla hadither. Männen av kunskap om hadith instämmer alla och de är enade om att de sundaste haditherna var Madinas folks hadither och sedan haditherna från Basra”.

Därutöver, de faktiska haditherna som gick genom Imam Malik ansågs de bästa av alla. Al-Bukhari sade att den kedja, isnad, som gick från ibn ’Umar till Nafi’ till Imam Malik var den ”gyllende kedjan” gällande auktoritet. När Bukhari har en hadith från Malik i någon del av sin Sahîh är det Maliks kedja han placerar först.
Gällande frågan om ’amal gentemot hadith i den medinska kontexten så sade ’Umar bin al-Khattab från Madinas mimbar:

”Vid Allah den Allsmäktige, jag kommer göra det svårt för den person som återberättar en hadith som motstrider ’amal”.

Ibn al-Qasim och ibn Wahb sade bägge: ”Jag såg att i Maliks åsikt så sågs ’amal som starkare bevis än hadith”. Imam Malik själv sade att männen av kunskap bland efterföljarna (i Madinah) nåddes av hadith som återberättats av andra och de sade: ”Vi är inte okunniga om dessa hadither, men ’amal (praxisen) har fastställts från de före oss och har nått oss genom andra hadither än de ni ger oss”.

Malik sade: “Jag mötte Muhammad ibn Abi Bakr ibn ‘Amr ibn Hazm som var en qadi. Hans broder var ’Abdallah, en sanningens man som hade samlat mycket ahadith. När Muhammad gav ett domslut som gick emot det som fanns i en hadith så hörde jag ’Abdallah kritiserade honom med orden: ”Har inte detta och detta nått dig genom hadith?”. Han svarade, ’Jo’. Hans bror sade då till honom, ”Så vad är det för fel på dig, varför dömer du inte enligt hadithen?”. Han svarade: ”Var står folket i förhållande till hadithen?” (dvs vad var konsensus i Madina i frågan). Han menade att ’amal var starkare än hadith.

Ibn Mahdi sade: “Den etablerade Sunnan från Madinas folks Sunnah är bättre än hadith”. Detta visar tydligt att det finns en skillnad mellan Sunnah och Hadith (ibn Mahdi dog år 186 Hijri och var en av de allra största muhaddithîn från hans generation i Madina). Han sade även: ”Det kan vara så att jag har en hadith om en sak och sedan finner jag att folket på innergården (i Profetens moské) har något annat. Då blir hadithen svag i mitt tycke”. Och det finns det välkända citatet av Shaykh Rabi’a ”Jag föredrar tusen till tusen framför en till en eftersom en till en sliter Sunnah ur våra händer”. Detta är precis det som inträffat. Varför är det så? Imam Malik sade:

”Tusentals följeslagare återvände med Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, från den och den bataljen vid det och det tillfället. Runt 10 000 av dem dog i Madina, och resten splittrades till andra städer. Vem föredrar du att följa och vems uttalanden föredrar du att ta? De som befann sig i Profetens närvaro, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, när han dog bland dem eller de (i andra städer) som dog när de själva befann sig tillsammans med en eller två av hans följeslagare, må Allah välsigna och skänka honom frid.?”.

Det finns fyra möjligheter som kan uppstå i ämnet mellan ’amal versus hadith.

1. ’Amal överensstämmer med hadithen, så ’amal stödjer validiteten i hadithen.

2. ’Amal överensstämmer med en hadith, men motstrider en annan hadith. Det innebär att ’amals existens gör att den första hadithen föredras och ageras på.

3. ’Amal går emot alla hadither i en sakfråga. Om det då är en ’amal som härrör på Profetens livstid så föredras ’amal eftersom denna kategori av ’amal är definitivt auktoritativ och har en mångtraderad kedja (mutawatir) medan de andra haditherna är återgivna från en person till en annan person och blir därigenom bara sannolika. Om ’amal är baserat på ijtihad så finns det utrymme att diskutera frågan.

4. Det finns en hadith men det finns ingen ’amal. Då följs hadithen, och det finns utrymme för meningsskiljaktigher om den.

Nu måste vi fråga oss själva varför ‘amal föredras framför hadith? Hadither delas upp i två huvudkategorier: mutawatir hadither som återberättats av ett stort antal följeslagare, och ensamma hadither (akhbar al-ahad) som går tillbaka till en ensam följeslagare.

’Amal är mutawatir, vilket innebär att det ärvts från ett stort antal följeslagare, och den representerar den stora massan av följeslagarnas konsensus, de som befann sig i Madina och deras överensstämda praxis. Den mångtraderade kedjan föredras framför den ensamma kedjan från en enda följeslagare, vilket medför att ’amal står ovan hadith. Ett tydliggörande om varför ’amal föredras framför ensamma hadither ges här av ibn Qutayba (död 276 hijri):

”I vårt perspektiv så etableras sanningen mer sannolikt genom ijma’ än genom återberättandet av ensamma hadith. Hadith är underställt glömska, felsteg, tvivel, osäkerheter, olika möjliga tolkningar och abrogation. Någon som är sannfärdig kan måhända återberätta från någon annan som inte är sannfärdig, det kan finnas två olika befallningar som båda är möjliga, så som att göra en eller två taslîm i slutet av bönen. På samma sätt, en person kan ha varit närvarande med Profeten, må Allah välsigna och skänka honom frid, när han gav en specifik befallning och sedan varit frånvarande när han befallde folket att göra något annat. Personen kommer då att återberätta den första befallningen och inte det andra eftersom han är ovetande om det sista. Ijma’ är däremot fritt från sådana växlingar”.

Således, i staden Madina på Imam Maliks tid, var det en kedja som gick från en hel generation till nästa generation och detta skedde i Profetens egen stad där folkets beteendemönster var grundat på det som han demonstrativt lärt ut. Det är inte möjligt att en hel generation skulle upphöra med att praktisera något och introducera något nytt utan att det hade lett till debatt. På Profetens tid rörde det sig om direkta befallningar på plats. Därutöver skulle det inte finnas någon orsak att plötsligen ändra det. Detta demonstreras tydligt i sådana saker som storleken på sa’ och mudd och att zakat ul-fitr betalades med dessa mått, adhans och iqamas utformning, att inte uttala basmalan i bönen, hur waqf sköttes etc. Alla dessa saker följdes i Madina och praxisen gick direkt tillbaka till Profeten och hans följeslagare. Imam Malik refererar till detta som: ”ett arv som ärvdes från en generation till en annan generation fram tills våra dagar”.
Det tycks vara en sådan uppenbart logisk lösning att vi måste undersöka vad som skedde historiskt i i denna förändring eftersom det utgör ett så radikalt paradigmskifte att det egentligen är ganska extraordinärt, (och Ibn Taymiyyah är min källa i detta).

Madina-skolan var den sundaste av alla skolor i alla städerna eftersom de var starkast i att följa Sändebudet och de hade den mest orubbliga och kompletta länken till det arv han lämnat. Man finner inte rättsskolor i detta tidiga skede. Rättsskolorna etablerades först senare. Det fanns inga malikis, inga hanafis, inga shafi’is. I detta skede, om man skulle ha definierat folk så var det som följare av distinkta sekter så som Jahmi, Mu’tazili, Murji’i eller vad det månde vara.
På grund av den starka länken som folket i Madina hade till Profetens arv så skrev Ibn Taymiyyah:

”Utav denna anledning har ingen av de muslimska lärde förr och nu sagt att någon stads konsensus ska följas utom just Madinas konsensus som utgör ett bevis som måste följas”.

Senegal - bön ute i det fria

Senegal – bön ute i det fria

Han förklarar att ingen innovation härrörde från Madina medan det uppstod innovationer i alla andra städer och att mängden innovation i de andra städerna stod i proportion i hur långt borta de var från just Madina. Detta är ett oerhört signifikant framlagt: det fanns INGEN innovation i Madina, och ju längre bort du kommer från Madina, desto mer numerärt större och mer omfattande var innovationerna.

När Syrien och ’Iraq erövrades så sände ’Umar dit folk för att lära dem Boken och Sunnah. ‘Abdullah ibn Mas’ud, Hudhayfa ibn al-Yaman, ‘Ammar ibn Yasir, ‘Imran ibn Husayn, Salman al-Farisi sändes till ’Iraq. Mu’adh ibn Jabal, ‘Ubada ibn as-Samit, Abu’d-Darda’, Bilal ibn Rabah sändes till Syrien. I Madina stannade män som ‘Uthman, ‘Ali, och ‘Abdu’r-Rahman, och män som Ubayy ibn Ka’b, Muhammad ibn Maslama, Zayd ibn Thabit och många fler.
Ibn Taymiyyah förklarar:

”Praxisen hos Madinas folk var antingen Sunnah från Allahs Sändebud, må Allah välsigna och skänka honom frid, i egen person eller från ’Umar ibn al-Khattab. Malik tog den största delen av sin Muwatta’ från Rabi’a, och Rabi’a tog den från Sa’id ibn al-Musayyab och Sa’id ibn al-Musayyab tog den från ’Umar bin al-Khattab. Om ’Umars värde återberättar at-Tirmidhi att Allahs Sändebud, må Allah välsigna och skänka honom frid, sade: ”Om inte jag skickats till er så hade ’Umar skickats till er”. I de två Sahîh-böckerna (al-Bukhari och Muslim) sade Profeten: ”I föregående nationer fanns där män som erhöll gudomligt given inre inspiration. Om det finns en sådan i min kommunitet så är det ’Umar. I Sunan sade Profeten även: ”Följ de efter mig, Abu Bakr och ’Umar”.

”’Umar brukade rådfråga de andra stora Följeslagarna så som ’Uthman, ’Ali, az-Zubayr, Sa’d och ’Abdur-Rahman. De var rådslagets (shura) folk. Av denna anledning sade ash-Sha’bi: ”Ta i beaktande ’Umars domslut ty han tog emot råd”. Det är välkänt att det som ’Umar dömde eller gav fatwa om baserade sig på råd från dessa mycket mer än domsluten och fatworna från ibn Mas’ud och sådana som han, må Allah vara nöjd med dem alla”

”Beträffande det som berörde Dîn, både i de fundmentala principerna och i dess grenar så följde ’Umar Allahs Sändebud, må Allah välsigna och skänka honom frid, och brukade rådfråga ’Ali ibn Abu Talib och de andra från rådslagets folk. På denna tid och tiden därefter lydde alla muslimska städer folket i Madina. Ibn Mas’ud var den mest kunnige av följeslagarna i ’Iraq när fitnan bröt ut. Han brukade återvända till Madina för att fråga Madinas folk om de domslut han gett i ’Iraq och om han fann att praxisen i Madina var annorlunda än de domslut han gett i ’Iraq så drog han tillbaka sitt domslut”.

”Efter Fitnan så följde alla andra städer Madina, med undantag för Kufa. Folket i Kufa deklarerade då att deras position var jämbördig med Madinas position”.

Eftersom folket i Kufa hade varit djupt involverade i fitnan och sedermera förlorat, så är det tydligt att deras deklaration var politiskt betingad och något som hade sin rot i att de ville rättfärdiga dem själva. Så som Ibn Taymiyyah sade:

”Innan fitnan följde de Madinas folk och imiterade dem. Innan mordet på ’Uthman är det okänt att någon från Kufas folk eller någon annan stad skulle ha hävdat att folket i deras stad ägde mer kunskap än Madinas folk. När ’Uthman mördades och den muslimska kommuniteten splittrades upp i olika partier så uppstod plötsligt folk från Kufa som hävdade att de lärde i Kufa var jämbördiga med de lärde i Madina”.

Traditionen att följa ’amal var fortfarande stark under den Umayyadiske kalifen, ’Umar ibn ’Abdul-’Aziz. Han samlade al-fuqaha kring sig och frågade om de sunan och de domslut som var satta i praxis och bekräftade dem. De åsikter som inte följdes och praktiserades av folket i Madina kastade han bort även om det kom från tillförlitliga källor.
De tidiga abbasiderna föredrog också Madinas praxis.

”Kalifen Abu Ja’far (al-Mansur) visste att folket i Hijaz var mer angelägna i religiösa frågor än folket i ’Iraq och det är återberättats att kalifen sade till Imam Malik: ”Jag har undersökt denna fråga och funnit att folket i ’Iraq är lögnare och bedragare, och jag fann att folket i Syrien ägnade sig åt strider och jihad och jag har funnit att saken låg här hos dig”. Det sägs att han sade till Malik: ”Du är den mest kunnige av Hijaz folk”. Al-Mansur vädjade till de lärde i Hijaz att flytta till ’Iraq och sprida sin kunskap och vissa gjorde det.

Sakfrågan summeras i brevet som Imam Malik ibn Anas skickade till al-Layth ibn Sa’d:

”Det har nått mig att du utger fatwas to folket som motstrider det som görs av vår kommunitet i vår stad. Du är imamen och har status och en position bland folket i din stad och de är i behov av dig och förlitar sig på det som kommer från dig. Därför borde du frukta för dig själv och följa det som räddar dig. Allah den Allsmäktige säger i Hans mäktiga bok: ” Föregångsmännen, de första av dem som utvandrade och de första hjälparna”. Allah den Allsmäktige säger, ”Ge det glada budskapet till mina slavar som lyssnar på Ordet och följer det bästa från det! Folk följer Madinas folk, och hijrah skedde till denna stad och Qur’anen sändes ned över denna stad, och halal blev där halal och haram blev där haram eftersom Sändebudet levde bland dem och folket var närvarande när uppenbarelsen kom. Han befallde dem och de lydde honom. Han etablerade sin sunnah för dem och de följde honom fram till dess att Allah lät honom dö och valde för honom det som finns hos Honom, må Allah välsigna och skänka honom frid”

”Sedan, efter honom, följde folket de personer från hans kommunitet som gavs auktoriteten efter honom. När något inträffade som de ägde kunskap om så agerade de. När något skedde som de inte ägde kunskap om så frågade de och tog sedan det starkaste i vad de fann i enlighet med deras ijtihad och närheten till deras kontrakt med Profeten. Om något motsatte sig dem eller framlade något som var starkare eller bättre så lämnade de det tidigare och agerade utifrån det bättre. Tabi’un efter dem följde i deras fotspår och följde deras sunan. Eftersom praxisen i Madina var öppen och aktiv, så anser jag inte att någon bör motsätta sig den eftersom folket i Madina ärvt det som ingen annan är tillåten att plagiera eller ta som sin egen.
Om folket i de andra städerna hade börjat hävda: ”Detta är så man handlar i vår stad och vad som praktiserades i vår stad från de före oss” så hade de inte kunnat vara säkra på detta och de hade inte ägt det som ger dem den rättigheten”.

Så detta var kunskapens folks position ända upp till Abbasiderna och det är en position som numera är marginaliserad i den muslimska världen och som ersatts av en ny metodologi som är irakisk i sitt ursprung, något som, likt Rabi’a sade: ”rycker Sunnah rakt ur våra händer”. Om du reflekterar kring det så är detta paradigmskifte extraordinärt.

För att förstå konsekvenserna av allt detta, så är det nödvändigt att betrakta meningsskiljaktigheterna mellan de två stora skolorna, Madina och ’Iraq. En stor skillnad i approach mellan folket i Madina och irakierna är att ’Iraqi-skolan, långt borta som den är från den faktiska ’amal och därutöver djupt involverad i sekteristiska konflikter, kom att bli mycket legalistisk och formell, intensivt engagerad i spetsfyndigheter och renlighetens detaljism, och genom sin deras rigida metodologis kraft så kom den att godkänna olika legala inrättningar som gjorde att orättvisor kunde uppstå, medan Madina-skolan var mer angelägen om rättvisa och om det som leder till rättvisa och bekämpar orättvisor och de insisterade starkt på att undvika ocker och var mindre dragna till legalism. En skola engagerar sig med metod och den andra skolan med konsekvenser.

Denna aspekt, att undvika att falla i legalism, inbegriper också att man inte får till överdrift i Dîn. Det är inte nödvändigtvis så om lite av något är av godo så är mycket av detsamma ännu bättre. Det är mycket viktigt och exemplifieras genom detta:

”Imam Malik tillfrågades om en man som iklätt sig ihrâm redan innan miqat och han svarade: ”Jag frukar fitnah för honom”, varpå han adderade: ”Allah den Allsmäktige säger ’De som vill sätta sig emot Hans befallningar bör ta sig i akt så att en fitnah inte drabbar dem”. Den som ställde frågan till Malik frågade: ”Vilken fitnah är det? Det är ju bara att vara extra försiktig i lydnad till Allah den Allsmäktige”. Malik svarade: ”Vilken fitnah är större än att du anser dig specifikt utvald till att utföra en extra handling som Allahs Sändebud, må Allah välsigna och skänka honom frid, inte utförde?”.

Med andra ord, du gör dig själv till skiljedomaren mellan rätt och fel, så att du gör dig själv större än Profeten och hans Följeslagare. Du pådyvlar på begreppet Sunnah din tolkning av vad Sunnah är och låter din egen åsikt vara domaren. Du återomformar därigenom denna Dîn. Allah säger i Sin Bok: ”Följ inte din falska åsikt (hawa) (38:26). Imam Malik ibn Anas brukade säga:

”De sista från denna ummah kommer inte att bli vägledda genom annat än det som vägledde de första. När en person kommer med ett starkare argument än en annan man, kommer vi då lämna det som Jibril gav till Muhammad för att följa personens argument?

Så det är av värde att knyta sig till Profetens egen praxis och att inte överskrida det. Detta är vad folket i Madina insisterade på. En annan aspekt som folket i Madina insisterade på var att förenkla för de vanliga människorna och att inte skapa svårigheter. De strävade efter att göra saker lätta och tillgängliga eftersom de hade kunskap om Sunnah, så som Ibn Taymiyyah skrev: ”Således var folket i Madina inte i behov av någon som helst administration från härskarna över dem”. Religionen behövde inte fastställas med makt uppifrån. Den levdes. Det behövs inte en elittrupp av lärde med kunskap om 50 eller 200 vetenskaper om hadith för att veta hur man ska leva.

Vi ser ytterligare bevis på detta när vi tittar på kontrakten, så som Ibn Taymiyyah skrev:

”Folket i Madina ser utgångspunkten i kontrakten som något man utvinner från kotymen och sedvänjan hos folket. Det som folket betraktar som ett köp är ett köp och det de anser vara en uthyrning är en uthyrning och de de anser vara en gåva är en gåva. Detta är närmare Boken och Sunnah och också mer rättvist. Några termer har en lingvistisk definition, så som sol och måne, medan andra har en shari’ah-definition så som bönen och hajj. Ytterligare andra saker har ingen definition, varken lingvistisk eller utifrån shari’ah, utan utgår snarare i kulturen, så som att ta i ägo (qabd). Det är välkänt att termer så som ”köp”, uthyrning” och ”gåva” beträffande detta ämne inte är definierat av Laggivaren och de har heller ingen lingvistisk definition. Snarare varierar detta beroende på ett folks kultur och sedvänjor. Så det folket anser vara ett köp är ett köp och det de betraktar vara en gåva är en gåva och det de betraktar som en uthyrning är en uthyrning”.

Marknaden (i Timbuktu) är livets puls och en del av människans villkor

Marknaden (i Timbuktu) är livets puls och en del av människans villkor

Sedvänjor (’urf) har en plats så länge de inte motstrider Boken och Sunnah. Sannerligen, att acceptera sedvänjor är en av de legala principerna i Malikiskolan. Det är att göra det lätt för folk och att göra religionen tillgänglig.
När det kommer till att betona folket i Madina i deras ställningstagande mot ’Iraq och deras position så skriver Ibn Taymiyyah:

”Det är välkänt att när Sändebudet gjorde något förbjudet så inbegriper den saken korruption (fasâd) och om man tillåter den genom andra vägar så medför den ingen nytta. Att göra så är felaktigt och dumt. Korruptionen är fortfarande där, men har egentligen bara förvärrats genom deras fuskspel. Om detta leder till olägenhet för dem, så har de själva vanärat sig och de har inte dragit någon nytta av det. Och vad tänker en sådan person om Sändebudet, må Allah välsigna och skänka honom frid?

Den irakiska skolans position använder sig av komplicerande anordningar för att tillåta ocker, och det är samma mentalitet idag som leder till fatwor som tillåter Islamisk Bankism, islamiska försäkringar etc, som uppför en komplicerad legalistisk struktur och argument som detta till trots har haram i dess väsen. Användandet av legala anordningar för att kunna kringgå religiösa förbud är någon man ofta stöter på i judisk lag. Profeten, må Allah välsigna och skänka honom frid, sade: ”Gör inte så som judarna gjorde. De gjorde tillåtet det som Allah förbjudit genom deras egna anordningar”.

Det är inte heller förvånande att den irakiska skolan antogs som officiell madhhab av de flesta styrande dynastier, eftersom det är en enkel väg att kunna framkalla folkets förlamning och legalisera det förbjudna. Rättvisan försvinner. Ibn Taymiyyah skrev om den sanna källan till orättvisan:

”Den sanna källan till dessa fel är att Kufa-skolan inte hade all kunskap om Profetens politik och den politik som fördes av hans vägledda kalifer. När kalifatet förflyttades till abbasiderna så behövde de hålla folket i schack och utsåg därför domare från de fuqaha i ’Iraq som antog det, och de hade inte tillräcklig kunskap om rättvis politik”.

Detta fortsatte fram till dess att de som hävdade sig styra med shari’ah inte kände till Sunnah och fråntog folk deras rättigheter, blod spilldes och det förbjudna gjordes lagligt. Å andra sidan, de som styr med politik, eller dagens ”demokratiska principer” styr precis som de själva behagar utan någon som helst referens till shari’ah. Ibn Taymiyyah sade:

”Det styrdes med rättvisa i de städer som styrde i enlighet med Madina, och det skedde inte i andra städer”.

Som Ibn Taymiyyah avslutar:

”Islams Dîn innebär att svärdet följer Boken. När kunskap om Boken och Sunnah regerar och svärdet uppbackar detta, då etableras Islam. Folket i Madina är de som mest förtjänar detta. Under de vägledda kaliferna var det så. Efter deras tid hade vissa bland dem detta mer än andra. När kunskap om Boken är otillräcklig och svärdet ibland backar upp Boken och ibland motsätter sig den, var är då Dîn? Den som blivit vägledd i dessa frågor, då är det klart och tydligt för honom att folket i Madina och deras bas är ojämförligt sundare än någon annat folk på hela jorden”.

För att avsluta, således består ’amal i praxisens parametrar i Madina, det folk som var vana att bedöma hadith och bevara Sunnah. Så som ’Abdullah ibn ’Umar sade:

”När fitnah uppstår, om folket då bara skulle referera det till Madinas folk, och om de enas om något, gör det, då skulle allt ställas till rätta. Men när en hund skäller, så följer folket istället den”.

***

Ursprunglig titel: The ‘Amal of Madina, by Ustadha ‘Aisha Bewley
Omtolkat till svenska av Abdussalaam Nordenhök, maj 15, 2012
Källa: http://darqawi.se/2012/05/15/vad-ar-mad ... ha-bewley/
Post Reply

Return to “Maliki”