sv: al-Qushayri: Sufierns färd på Guds väg steg för steg

User avatar
Posts: 782
Joined: 19 Mar 2011, 11:53

sv: al-Qushayri: Sufierns färd på Guds väg steg för steg

Postby nur.nu » 17 Dec 2011, 23:49

Tartīb al-sulūk fī tarīq Allāh - Sufierns färd på Guds väg steg för steg
av Imam Abul Qasim al-Qushayri
Övers och Copyright: Göran Ogén
http://www.ogen.se/sufiskatexter/04_qus ... ersion.htm

I Guds, den barmhärtige förbarmarens namn!


1. Mäster Abū 'l-Qāsim cAbd al-Karīm bin Hawāzin al-Qushayrī {må Gud finna behag i honom!} sade:
- Gudstjänaren måste has gjort sig fri från Denna världen, får inte äga någonting och måste veta vad som åligger honom av Den Ende Verkliges föreskrifter {Lovad vare Han, den Högste!} vad gäller bekännandet av Hans enhet och hans efterlevnad av den av Gud uppenbarade lagen.

2. – Han måste också alltid vara rituellt ren, detta gäller såväl hans sinnelag som hans kläder. Därefter skall han söka bli elev till någon som färdats Guds, den Högstes, väg och gjort sig fri från allt utom Honom. Han får inte ägna sig åt någonting annat än åt Den Ende Verklige, på det att lärarens undervisning må bli till nytta för honom.

3. – Om han blivit elev till någon som färdats Guds {Lovad vare Han} väg kommer han själv att vara bättre rustad, både starkare och raskare, för sin egen färd. Har han däremot blivit elev till någon, vars vetande om Guds, den Högstes, väg han inte känner sig övertygad om, så kan han förvisso överraska och nå målet någon gång, men bara efter ett bra tag och inte alls lika snabbt, ty hans lärares bemödande stödjer inte honom: den eleven kommer att bli som avkomman till en dålig avelshingst, medan eleven med en kvalificerad lärare kommer att bli som avkomman till en ädel avelshingst.

4. - Läraren skall ställa som villkor att sufiaspiranten väljer fattigdom framför rikedom, ringhet framför upphöjelse och Gud framför allt annat. Han skall också ställa som villkor att han inte får äta även om de andra sufiska fattigmännen gör det just då, och att han inte får tala om sådant som inte angår honom, även om de andra sufiska fattigmännen gör det, och att han inte får föredra avkoppling även om de andra sufierna, som han ser runtomkring sig i sufihärbärget, gör det.

5. - Efter att ha accepterat dessa villkor säger läraren till sufiaspiranten: »Jag har tagit emot dig för att leda dig fram till Guds, den Högstes, väg i den utsträckning som motsvarar din insikt. Själv kommer jag helt visst inte att undanhålla dig någonting av det som jag äger insikt om.»

6. - Därefter bibringar läraren sufiaspiranten sina insikter och råder honom att inte lyssna till någon annan än till honom och att betrakta alla sina tillstånd såsom kommande från Gud, den Högste, och att också betrakta sin framgång såsom kommande från Honom. Läraren säger sen till honom 'Säg Allāh, Allāh, Allāh!'.

7. - Därefter råder han honom att fortsätta framsäga denna ihågkallelsebön och att inte uttala någon annan än denna och att inte heller meditera över någon annan än denna. Om någonting skulle distrahera honom från denna ihågkallelsebön skall han förkasta det, må det så vara hans föräldrars död. Han skall inte heller utföra någon av lydnadsgärningarna förutom de gudomliga förordningarna och Profetens goda exempel jämte de två morgonprostrationerna samt de två prostrationerna efter varje mindre rituell tvagning. När det gäller överloppsbönerna och koranrecitationen så kan han lämna dem därhän.

8. - Han skall sysselsätta sig med denna ihågkallelsebön tills han medelst ihågkallelsebönen blir frånvarande från alla tankar med hjälp av den framgång Gud, den Högste, skänker styrkan i hans strävan. Därefter blir han medelst ihågkallelsebönen frånvarande från sig själv. Därpå blir han medelst ihågkallandet även frånvarande från ihågkallelsebönen, och han kommer under en lång period att kastas mellan sin frånvaro från ihågkallelsebönen medelst ihågkallandet och närvaron av ihågkallelsebönen, så att han ibland är frånvarande ifrån ihågkallelsebönen och så att ihågkallelsebönen ibland är närvarande.

9. - Härefter fortsätter han att under varje frånvaro och närvaro stiga uppåt till en annan nivå, varvid en händelse som är sublimare än denna första väntar honom: nu försvinner gudstjänaren ifrån ihågkallandet och ifrån dessa tillstånd.

10. - När gudstjänaren återförs till kvarblivandets tillstånd efter denna frånvaro har han berövats sitt tal, sin hörsel och sin syn - endast hjärtats bevittnande finns kvar. Han är oförmögen att tala med sin tunga utan talar istället med sitt hjärta ett artikulerat - inte blott ett mentalt, intellektuellt och visuellt - språk. Ja, såsom han förr, innan detta hände, brukade artikulera med sin tunga kommer han nu att ihågkalla med sitt hjärta, tills en annan händelse efter en viss tid möter honom som – om Gud vill det – är ännu sublimare än den föregående i sin respektinjagande verkan.

11. - Och så manifesterar sig en händelse hos gudstjänaren som ett resultat av denna respektinjagande verkan: han tror han är nära Den Ende Verklige. Gudstjänaren försvinner i denna händelse <i Honom(?)>. Härefter kastas han mellan försvinnandet och kvarblivandet. Och varje gång han kastas tillbaks i kvarblivandet ökar böneformlerna i antal tills han slutligen stöter på ihågkallelseböner som han upplever komma från hjärtat och ibland vara på olika språk, och böneformler som han inte dessförinnan hört utifrån och som inte heller tidigare uppstått i hans sinne inifrån.

12. - Han upplever allt detta i sitt hjärta på ett sådant sätt att han ibland föreställer sig att hela världsalltet ihågkallar Gud, den Högste, genom olika böneformler. Och han kommer till den punkt, där han inte kan skilja mellan sin egen ihågkallelesebön, som kommer ur hans hjärta, och världsalltets ihågkallelsebön, vilket beror på de överväldigande effekter ihågkallelsebönen har på honom – så därför hör han alla dessa ihågkallelseböner samtidigt.

13. - Efter denna händelse inträffar en annan händelse som gör att gudstjänaren försvinner och att ingenting blir kvar av honom. Om någon, som inte har färdats denna väg av förskräckelse, skulle få uppleva denna händelse, så skulle han helt visst dö på grund av Guds, den Högstes, respektinjagande verkan. Härefter kastas han tillbaks i kvarblivandets tillstånd och blir berövad de hjärtats tillstånd som tillhör det omedelbara bevittnandet och liknande fenomen. Den osynliga världens hemlighet visar sig nu för honom: ingenting av den synliga världen finns kvar för gudstjänaren, intet utom Gud finns för honom.

14. - Och Han är som havet, som befinner sig i rörelse och genom vars rörelse floderna får sina rörelser. På samma sätt är det nu ingen annan än Gud som äger någon makt, och härefter finns det inte någon egen rörelseförmåga kvar i gudstjänaren. Härförinnan brukade han kunna röra sig vid den händelse som vederfors honom, men nu: om havet, som har visat sig för gudstjänaren, rör sig, så rör sig gudstjänaren också, och om det vilar, så vilar gudstjänaren också. Ja, han hör och ser och erfar medelst det som har visat sig för honom. Efter denna situation finns det ingen makt kvar i hans egenskap av vanlig människa, ej heller i ihågkallandet eller i tillstånden. Nej, denna makt tillhör nu skaparen, som är Gud, den Högste.

15. - Under loppet av dessa tillstånd, innan han nådde fram till den station beskriven ovan som utgör slutet på hans färd, kunde han se hela världsalltet med hjälp av det ljus han ägde så att ingenting av världsalltet förblev gömt för honom. Och han kunde se, men med sitt hjärta, hela världsalltet, himlarna och jorden, som en syn av väsenden. Vid denna tid brukade han inte se någonting med sina fysiska ögon, ej heller var detta ett seende som ett resultat av vetande – nej, det var snarare av det slag att hade en atom eller en myra rört sig så skulle han ha sett det.

16. - När den ihågkallande har blivit etablerad i tungans ihågkallande förvandlas hans tungas ihågkallande till hjärtats ihågkallande. Och när hjärtat ihågkallar, så drabbar honom tillstånd under ihågkallandet som han upplever komma från sin själ. Ja, från sitt hjärta hör han namn och ihågkallelseböner i olika böneformler och på olika språk, som hänför sig till Gud, den Högste, och som han ännu inte har hört eller läst om i någon bok och som inte ens en ängel eller en mänsklig varelse har hört.

17. - Om han håller fast vid sin strävan och inte vänder sig om mot dessa tillstånd, och inte ägnar dessa händelser någon uppmärksamhet, så kommer han att nå fram till det yttersta, till den punkt som slutar med själva hjärtegrundens ihågkallande.

18. - Men om han vänder sig om mot det som visar sig för honom av dessa tillstånd och ägnar uppmärksamhet åt dessa beteckningar och dess ihågkallelseböner och tittar närmare på dem och sysselsätter sig med dem: då har han i verkligheten misskött sig och straffas omgående. Hans straff består i att han blir avskuren från det yttersta, från hjärtegrundens ihågkallande.

19. - Han kommer att bestraffas ännu en gång om han insisterar på detta genom att han kastas tillbaks till vetandets stadium om de mystika tillstånden, och olika slags vetande kommer att möta honom så att han tror att vetande om det första och sista tingen avslöjas för honom. Om han ägnar uppmärksamhet åt det som visar sig för honom av dessa olika slags vetande, så är detta också ett dåligt uppförande och förtjänar en tredje bestraffning. Hans bestraffning i detta läge består i att han försätts i ett tillstånd av blott och bar intellektuell förståelse.

20. - Skillnaden mellan den rent intellektuella förståelsens tillstånd och vetandets tillstånd är en upplevelse som vederfars hans hjärta beträffande det vetande han förvärvat, medan förståelsen är att analysera detta vetande, dvs. förståelse är ett vetande att den som äger vetande har vetande om dessa spörsmål. Om han ser närmare på förståelsen har han felat i sitt uppförande och hans fjärde bestraffning blir att kastas tillbaks till försummelsens stadium.

21. - Om gudstjänaren ihågkallar med sin tunga, och om hans strävan att ihågkalla växer sig stark så att han ihågkallar Honom med tungan och framhärdar i det och är ivrig och verkligen vill göra det så att ingen del återstår som inte vill utföra tungans ihågkallande, ja, om han ihågkallar med sin tunga och riktar sitt hjärtas uppmärksamhet mot Gud, den Högste: då kommer tillstånd att vederfaras gudstjänaren som får honom att uppleva att han växer och blir stor, ja som om han blir större än allting annat.

22. - Därpå möts gudstjänaren av en överväldigande fruktan, som kommer från Den Ende Verklige. Den överraskar honom och hindrar honom från att växa sig större, förgör honom och rycker upp honom med rötterna så att han inte kan växa mer. Sen får det honom att komma tillbaks till hans expansion. Och när det har fått honom att komma tillbaks återvänder han till ett tillstånd som är starkare än det första, och han växer sig stor tills han är som om högre än i första fallet.

23. - Därpå överraskar honom ett överväldigande som är mäktigare än det första, och han fortsätter att kastas mellan dessa tillstånd under processen av intensifiering och stiger uppåt i varje andetag och varje ögonblick, tills ett kraftigt överväldigande överraskar honom efter att ha tillbringat åratal enbart med tungans ihågkallande. När det fått honom att komma tillbaks efter detta försvinnande, avspjälkas tungans ihågkallande från honom och gudstjänaren upplever inte någonting i sin själ, ej heller i sin hörsel eller i sin syn – förutom ett delikat någonting.

24. - Sen fortsätter hans ihågkallelsebön till hjärtat, och från sitt hjärta hör han hjärtats ihågkallelsebön på ett sådant sätt att han önskar han vore i öknen, för enligt hans mening kan nämligen folk med sina egna öron höra hans ihågkallelsebön, som finns i hans hjärta, och han vet inte att ingen förutom han själv inte hör denna ihågkallelsebön.

25. - Början av ihågkallandet i hans kroppsdelar består i att han upplever en rörelse i dem som slutar med att inga delar av hans kött och ben återstår honom utan att han upplever en rörelse och en ryckning även i dem. Sen växer sig dessa rörelser och ryckningar starkare, tills de förvandlas till ljus och tal på sådant sätt att gudstjänaren från alla sina kroppsdelar hör ljud - utom från tungan, för tungan artikulerar inte under dessa tillstånd.

26. - Gudstjänaren framhärdar i sin strävan, ty han är övertygad om att om han tittade närmare på dessa ihågkallelseböner och sökte vetande från dem skulle han förbli kvar i dem. Så han ser inte närmare på dem för att kunna stiga upp från dem till andra, vilket inträffar när ihågkallelsebönen har fallit ned i hjärtat. Beräffande tungans ihågkallelsetillstånd, så är dess rörelser och ryckningar närvarande i hans kroppsdelar, men inte med samma styrka.

27. - Under dessa tillstånd av hjärtats ihågkallande manifesterar sig något hos gudstjänaren: han upplever en sötma i sin mun och i sin hals, och denna sötma ersätter hans föda och hans dryck. Han förnimmer källan till denna dryck såsom kommande från tandrötterna, och denna sötma är sötare än honung. Hans tänder är så sammanpressade att det blir svårt för honom att öppna munnen, och han upplever denna dryck i sin mun såsom beskrivits.

28. - Under fasen av detta drickande närmar sig gudstjänaren döden. Ja, han smälter bort och dör nästan, och i detta tillstånd fruktar han inget förutom döden. Om gudstjänaren uppnådde detta steg – och detta steg: tusentals människor flyr denna hänryckning men ingen enda av dem skulle fly den fysiska smärtan, ty denna hänryckning är sannerligen högst svår och närmast döden – ja, uppnådde han detta steg skulle han smälta bort i det som om han bleve till ingenting och vore döende.

29. - Ja, gudstjänaren når i detta tillstånd – om denna hänryckning följer honom och inte lämnar honom – ett annat tillstånd, där han flyr sin reträttplats, ty om han vore ensam under en timma skulle denna hänryckning övermanna honom tills den skulle bringa honom i närheten av döden. Precis som nybörjaren flyr folk och föredrar reträttplatsen, på motsvarande sätt flyr gudstjänaren denna hänryckning om han uppnår denna station. Läraren, som också hade upplevt dessa tillstånd, sade: »På grund av detta sakernas tillstånd flyr jag själv vanligtvis reträttplatsen.»

30. - Under detta hänryckningtillstånd växer gudstjänarens insikt i styrka, och hans syn och blick skärps som om han kunde höra myrors fotsteg. I början vill han inte heller sova, men i denna fas av hänryckning går hans strävan ut på att finna sömn och försöka vila. Men tecknet på äkthet i denna hänryckning är att gudstjänaren inte försöker sova så länge som denna fas av hänryckning varar för honom – även om han skulle hålla sig vaken under många år – till dess att denna fas tynar bort, ty först då får han sova.

31. - För dem som har kommit till slutet av det nuvarande tillståndet uppstår ett problem, som innebär att själva hjärtegrunden då och då blir tilltalad, och de betvivlar inte att det kommer från Den Ende Verklige. Och Han tilltalar den med vänlighet och med ett förtroligt samtal. Hjärtegrunden svarar Honom, och gudstjänaren hör svaret komma från hjärtegrunden och tilltalet komma från Den Ende Verklige.

32. - Ibland äger detta rum med en respektinjagande verkan och hjärtegrunden är tyst. Åter ibland erfar han ett ord i sin själ som är både ett tilltal och ett svar. Gudstjänaren har inget med detta att göra: han vet genom sin insikt – som om han såge sig själv i sömnen – att detta inte är Den Ende Verklige, men han betvivlar inte att det är Den Ende Verkliges ord. Om denna subtila insikt försvinner från gudstjänaren elimineras urskiljningsförmågan: och detta är den absoluta föreningen. Därför sade al-Hallādj (d. 309/922): »Jag är Den Ende Verklige!» Och Abū Yazīd al-Bastāmī (d. 261/875) sade: »Lovad vare jag/Jag!» Men det var endast Den Ende Verklige som talade genom utplåning av personligherna.

33. - Gudstjänaren är bekant med ingivelserna, och han skiljer dem åt genom att underkasta dem det religiösa vetandet och det som är påbjudet och det som är förbjudet. Om de visar sig stämma med det religiösa vetandet är de giltiga, men om de inte stämmer enligt det religiösa vetandet är de falska.

34. - Sen bemöttes jag <dvs. berättaren> vänligt av al-Qushayrī gällande följande fråga: ibland befinner sig gudstjänaren i ett sublimt tillstånd och Satan försöker knuffa ner honom till ett tillstånd som är lägre än detta, och han inger honom detta tillstånd. Och när han underkastar denna ingivelse det religiösa vetandet och det som är påbjudet och det som är förbjudet så förefaller det stämma – men likväl kommer det från Satan! Så hur kan gudstjänaren nå insikt i det? Och få är de människor som äger insikt i detta fenomen.

35. Al-Qushayrī svarade:
- Gudstjänaren får sannerligen insikt om att denna ingivelse orsakar melankoli från det faktum att melankolin slår tillbaks på gudstjänaren. Och när den drabbar hans hjärta så träffar den honom och skadar honom såsom föda i vilken det inte finns något salt. Så han vet från melankolin, och från den otäckhet som vidlåder den, att den inte kommer från Den Ende Verklige utan att den kommer från Satan, även om Satan hade kallat honom till det som innebär lydnad, som att till exempel anbefalla honom pilgrimsfärden eller att visa fromhet mot sina föräldrar.

36. - Satans målsättning är sannerligen att få överhanden över gudstjänaren genom att knuffa honom från ett mycket högt tillstånd till ett avsevärt lägre tillstånd än det han senast nått. Och Satans plan ökar i samma utsträckning som gudstjänaren knuffas nedåt.

37. - Beträffande denna ingivelse, som kommer från Satan, så vet gudstjänaren med visshet att den kommer från Satan genom att den står i motsättning till det som han är engagerad i. Ibland får Satan gudstjänaren att inbilla sig att detta suggererade tillstånd är högre än gudstjänarens egentliga tillstånd. Men det står i motsättning till det som gudstjänaren är engagerad i när det gäller hur söt han finner den samt den melankoli den resulterar i.

38. - Om ingivelsen kommer från Den Ende Verklige finner gudstjänaren likhet med det som han redan är engagerad i, och de båda är då i överensstämmelse. Precis som två människor som träffas och är överens i arbete och strävan, så möts också de och är överense. Om de vore varandras motparter i det de sysslar med skulle de konkurrera med varandra.

39. - Sålunda skiljer gudstjänaren mellan de båda på så sätt att - då han får en ingivelse från Den Ende Verklige i enlighet med det han är begåvad med och enligt hans resurser, och då en ingivelse från Satan drabbar honom – så erfar han i sig själv en motsättning mellan de två och kommer att kunna skilja det som kommer från Satan och det han får från Den Ende Verklige. Och denna motsättning avgör att det kommer från Satan och att det inte kommer från Den Ende Verklige.

40. - Under dessa ingivelser och tillstånd, som vederfars gudstjänaren, hör han ljud som är ljuvligare och angenämare än något som existerar, så det är som om de är mer förtjusande och fröjdefullare och mer eftertraktansvärda än ljuden av harpa, flöjter och lutor, och vilket annat ljud som helst, vad gäller dess undersköna ljuvlighet.

41. - Nu är det så, att denna ingivelse som kommer från Satan äger rum med just denna ljuvlighet och i sin uppenbarelse är den ibland till och med fylligare i sin ljuvlighet än det som kommer från Den Ende Verklige. Det som kommer från Satan plågar emellertid, och det för ingen förtrolighet med sig till gudstjänaren. Om gudstjänaren inte redan hade mottagit dessa tillstånd från Den Ende Verklige, och hade inte Satan fått saker och ting att drabba honom, så skulle han ändå inte betvivla att de var från Gud, den Högste. Han vet förvisso när de kommer från Satan på grund av den motsättning han finner mellan dem och det han får från Den Ende Verklige samt på grund av den melankoli som drabbar honom.

42. - Hade han inte fått någonting från Den Ende Verklige skulle han inte veta att detta är från Satan och inte från Den Ende Verklige. Men, när han stärks i sitt ihågkallande och gradvis stiger uppåt till den nivå där han hör de där familjära ljuden, då finner han – om en ingivelse kommer från Satan - en motsättning mellan den och det han fått från Den Ende Verklige.

43. Al-Qushayrī sade:
- Man säger att nybörjaren med sina tillstånd liknar en fågel i det fria: om det finns rörelse och vigör och ett spår av liv och sinne i individen så undviker fågeln honom, blir rädd och slår sig inte ner på honom. Men om individen befinner sig i vila, så att fågeln tror han är död och inte förnimmer något spår av rörelse hos honom, ja, då bekantar den sig med honom, slår sig ner på honom och flyr inte honom.

44. - Samma förhållande gäller nybörjaren under dessa tillstånd: det är nödvändigt att hans sinnen befinner sig i vila, att hans in- och utandningar inte märks, att han inte kliar sig, inte rör någon del av sin kropp och inte kastar blickar på saker och ting, att han ger akt på sin strävan och att han absolut inte röjer någon del av sin andning eller av sin kropp eller av sitt inre, så att dessa tillstånd kan visa sig för honom efter en längre tids vaksamhet. Härnäst är det nödvändigt att han absolut inte tittar på dem, eller på det som visar sig för honom - så att han inte blir beslöjad från dem - för då kommer han fortsätta att få del av deras tillökning, om det är Guds, den Högstes, vilja.

45. Al-Qushayrī sade:
- På dena väg - som är Guds, den Högstes, väg - blir en lång period av inre kamp och lidande oundviklig, något som öronen och hjärtana ej skulle uthärda om de i förväg hade informerats om vedermödorna. Men likväl kommer gudstjänaren att föredra dessa strider. Emellertid presenterar sig dessa strider för honom, vare sig han önskar dem eller tillbakavisar dem, när han färdas Guds smala väg. Om gudstjänaren simulerade dessa strider skulle han inte stå ut med dem särskilt länge.
Själv befann jag mig ibland i början av den inre kampen och ihågkallandets olika tillstånd i ett sådant tillstånd att, hade Gud kastat ner mig från himlarna, så skulle detta ha varit lättare för mig och mer önskvärt än att stå upp för att äta och för att röra på mig för att utföra den rituella tvagningen och förrätta den gudomliga böneförordningen, emedan ihågkallelsebönen då kunde försvinna från mig. Att frigöra mig från det jag var engagerad i var också besvärligt för mig, emedan ihågkallelsebönen då kunde överge mig. Så dessa inre kamper infinner sig hos mig vare sig jag vill det eller ej, på det att jag icke måtte kastas tillbaks till ett normal tillstånd.

46. Al-Qushayrī sade:
- Saker och ting brukade flöda över mig under ihågkallandets tillstånd som i folks ögon är mirakler men som för mig i det ögonblicket vore värre än hor. Hade jag drabbats av hor skulle det ha varit mig mer önskvärt än dessa ting, emedan jag absolut inte brukade vilja sova, på det att jag icke måtte vara frånvarande från ihågkallelsebönen för ett enda ögonblick.

47. - Jag brukade sitta på en stenbumling, som sköt fram ur en vägg, just så mycket att jag kunde få plats med mina fötter på den – detta gjorde jag för att inte sömnen skulle gripa tag i mig: under mig låg en djup dal och ovanför mig fanns ett högt berg. När jag tittade upp, fann jag mig själv ligga och sova på den här lilla stenen ute i det fria, utan någon fast mark under mig!

48. - Ibland befann jag mig i moskén och ville gå till mitt reträttgömme, men på grund av regn gick jag inte. Så jag satt kvar i moskén och kämpade, på det att sömn inte måtte rå på mig. På det viset höll jag mig vaken och upplevde mig själv vara i reträttgömmet! Jag brukade betrakta dessa tillstånd som riktiga men räknade dem ändå som försummelser, för jag brukade säga till mig själv: genom brist på sömn skär det där av mig från ihågkallandet och bereder inte väg för mig till utvidgningen.

49. Al-Qushayrī sade:
- Nybörjaren anstränger sig i början av sitt företag, men det som han har siktat in sig på vad gäller tillstånden ligger på ett långt avstånd ifrån honom. Därför har Gud, den Högste, ordnat det så, att när gudstjänaren saknar styrka och tror att ingenting händer med honom, då kompenserar Gud, den Högste, honom med sin nåd och gör avslöjningen manifest för honom efter det att han befunnit sig i hopplöshet.

50. - Men närhelst jag i början ökade min ansträngning så växte det jag siktade in mig mot samtidigt i avstånd – det var så Han {lovad vare Han!} hade ordnat det för mig. Och i början av ihågkallandets tillstånd uppnådde jag en position, där jag såg alla skapade varelser med stark visuell genomträngningsförmåga. Sen, mot slutet, när Den Ende Verklige blev manifest och ihågkallelsebönen nådde hjärtegrunden [sirr], återvände synförmågan till det normala.»

51. Al-Qushayrī sade:
- Till uppriktigheten i tillstånden mellan mig och Abū 'l-Fawāris hörde följande: En natt var jag hos honom då sömn grep tag i mig. Det var natten till al-cīd och Abū 'l-Hasan var också med mig. Då fick jag följande ingivelse: om vi hade haft smör hade vi kunnat göra si och så följande dag. Och Abū 'l-Fawāris sade i sömnen 'Kasta ifrån dig det där smöret! Vad är detta?'. Han upprepade det tre gånger, så jag väckte upp honom ur sömnen och frågade 'Vad är det du säger?'. 'Ingenting,' svarade han, 'förutom att jag i min dröm såg som om vi vore på en upphöjd, felfri plats och som om Den Ende Verklige {Lovad vare Han!} ville bli uppenbar och en respektinjagande bävan föll över folket. Och du var hos oss, och i din hand hade du smör, som du inte ville kasta bort, så jag sade till dig "Kasta bort smöret som du har i din hand!"'.

52. Al-Qushayrī sade:
- När hjärtats ihågkallande hade vunnit styrka i mig sade Abū 'l-Hasan 'Följ med mig till en av byarna ute på landet!'. På vägen dit instruerade han mig, bjöd mig sitta ner på en sten och sade 'Forma dina läppar och säg khudhay (=allāh på persiska)!'.

53. Al-Qushayrī sade:
- Jag sade khudhay och ansträngde mig tills jag inte längre kunde öppna munnen. Min mun blev helt igenfylld, och ihågkallelsebönen tillhörde i fortsättningen hjärtegrunden. Från och med denna stund upplever jag, att jag i min hjärtegrund säger khudhāy. Och efter detta hade hänt utelämnade ihågkallandet fonemet kh i khudhāy, dock inte helt och hållet utan formades till en lång, utdragen ihågkallelsebön. Och genast rycktes jag bort från mig själv och försvann.

54. - När jag kom till medvetande igen hade tiden för kvällsbönen passerats. Abū 'l-Hasan ledde mig senare på kvällen in till byn vi var på väg till. Sen, samma kväll, förde han mig tilbaks till staden. Jag hade börjat magra till den grad att det på ett enda dygn bara fanns skinn och ben kvar av mig utan något som helst hull. Sen avstannade min avmagring, men på ett år fick jag inte tillbaks min tidigare själsstyrka. Ingenting vederfars mig längre som intensifierar eller försvagar mitt tillstånd.

Return to Abul Qasim al-Qushayri

Who is online

Users browsing this forum: No registered users and 1 guest