sv: Imam Ahmad (översatt från en artikel på bosniska)

Post Reply
User avatar
nur.nu
Posts: 801
Joined: 19 Mar 2011, 11:53

sv: Imam Ahmad (översatt från en artikel på bosniska)

Post by nur.nu »

Imam Ahamd ibn Hanbal
Översatt från en artikel på bosniska
Källa: okänd
Översättare: okänd
Ref: turban.se /ej längre tillgänglig där/

Imam Ahmads fulla namn är Abu Abdullah Ahmad b. Muhammad b . Hanbel b. Hilal b.Asad b. Idris b. Abdullah b. Hajjan b. Abdullah b. Enes b. Awf b. Kasit b. Mazin b. Shayban b. Zuhel b. Sa’laba b. Ukaba b. Sa’b b. Ali b. Bakr b. Vaif az-Zuhali ash-Shaybani al-Marwazi al-Bagdadi.

Hans Musnad, med över 40 000 hadither, är ett av de största och viktigaste verk i hadithvetenskapen.

Hans tro hade styrka, hans argument hade kraft och hans intellekt var förfinat - allt detta gjorde honom till en ogenomtränglig vägg för alla slags bida’, nya saker som tillskrev islam och besmutsade den sanna tron. På den tiden var islam utsatt för många sådana. Prövningar som han fick var stora, precis som hans tro, och kulminerade med att han sattes i fängelse.

Innan Ahmad föddes, flyttade hans fader från Marwa till Horassan i Bagdad. Så fort de kom till Bagdad, fick hans mor förlossningsvärk och Ahmad föddes år 164 h. Hans härkomst knyter med Muhammads () vid Nizar b. Ma’d b. Adnan och når ända till Isma’il, a.s.

Bland vanligt folk är han känd som Ahmad b. Hanbal, trots att Hanbal var hans farfars - inte hans fars namn. Detta beror på att hans far Muhammad var en vanlig soldat, medan hans farfar var mycket mer berömd - han var nämligen borgmästare i Sharhas i Horassan under Amawi-styret.

När han var liten, dog hans fader. Vissa säger att Ahmad då var bara 3 år, och hans fader bara 30 år. Hans mor tog över att försörja och uppfostra honom.

Redan som barn lärde sig Ahmad arabiska språket och hela Koranen utantill. Abu Yusuf, en berömd hanafi-jurist och Abu-Hanifas lärling, var Ahmads första lärare, från vilken Ahmad började få insikt. Själv Ahmad erkänner detta när han säger: “Förste från vilken jag nedtecknade en hadith var Abu Yusuf.” Det är också känt att en av hans tidiga lärare var Hushaym b. Bashir : hos honom lärde sig Ahmad hadithvetenskapen under hela fyra år, från år 179 h till år 183 h. Som Ibn Kathir säger, var Ahmad då bara 16 år gammal!

Hans första resa utanför hans hemstad Bagadad i sökande för hadither var år 183 h, när han åkte till Kufa. Tre år senare åkte han till Basra. Därefter reste han till Mekka år 187 h, där han lyssnade på Sufyan b. Uyayn. Samma år utför han hajj för första gången. År 197 h reste han till Yaman och i Sana lyssnade han på den berömde Abdurrazak. Han reste tillsammans med Yahya b. Ma’in, en stor muhaddith. På grund av att han inte kunde unna sig 50 dirham för resan, kunde han inte åka till Rayy för att lyssna på dåtidens store lärde Jarir b. Abdul-Hamid.

Barndomen tillbringade han anspråkslöst, eftersom hans far, förutom ett litet hus, inte lämnade honom några andra materiella medel. Han var tvungen från barndomen att tjäna uppehälle och det gjorde han genom att sy, väva och sälja tillverkade plagg, genom att vara skribent och även att vara bärare. Men oavsett vad han gjorde, var lille Ahmad mycket noga med att förtjäna varje penning på tillåtet (halaal) sätt!

Från det att han blev 15 år (vissa källor säger, 16) började han resa och besöka olika hadithlärda och lära sig av dem. Han besökte på så sätt många islamiska vetenskapscentra och träffade (lyssnade på) många lärda. Under en lång tid ägnade han sig åt att resa och samla kunskap och därför gifte han sig sent, efter 40-årsåldern.

Ibn-ul-Jawzi påstår att Ahmad b. Hanbal har två gånger rest runtom dunya innan han samlade sin Musnad. Hanbals stora önskan att öka sin nyttiga kunskap och ”länsa” sina lärare på all kunskap återges kanske bäst i hans praxis efter isha-salaat: han brukade följa med sin store lärare Waki b. al-Jarrah till hans dörr, och under tiden frågade han om nya hadither och citerade dem han visste (så att läraren kunde rätta honom om han hade citerat något fel); och när de kom fram, brukade han stanna kvar framför lärarens dörr och törstigt lyssna på allt läraren kunde lära ut.

Man kan säga att Imam Ahmad var lärling under nästan hela sitt liv, så att säga. Han undersökte hadith även efter att ha blivit imam, och efter att ha blivit en av de största auktoriteter i hadithvetenskapen. Man kunde se honom även under hans ålderdom hur han går med bläckhorn och nedtecknar hadither och annan nyttig kunskap. När folk, förvånade, undrade varför han fortfarande håller på med sådant, svarade han: “Med bläckhorn in till graven!” I denna underbara korta mening uttryckte han sin övertygelse och önskan att människan kan och bör samla nyttig kunskap så länge hon lever.

Imam Ahmad, trots att han blev auktoritet i hadithvetenskap, ville inte börja hålla självständiga föreläsningar innan han blev 40 år! Vissa anser att han inte ville börja föreläsa av respekt för sina lärare som fortfarande levde, och andra att han inte ville göra det av respekt för Resulullah Muhammad () som fick första uppenbarelsen och första besök av arkängeln Gibril när han var just 40 år - och först då började kalla andra till islam! När Imam Ahmad blev 40 år började han hålla offentliga föreläsningar i Bagdads huvudmoské och han höll separata föreläsningar i sitt hem. Hassan b. Isma’il berättar att hans far hade sagt: “Cirka 5000 personer närvarade vid Ahmads föreläsningar i moskén. Av dessa 5000, var det 500 som nedtecknade hadither, och resten lärde sig uppförande, akhlak, lyssnade på hans goda råd och hade annan nytta av föreläsningen.”

Inte bara den yngre generationen lärde sig från Ahmad - många av hans förra lärare, som han överträffat i kunskapen, lärde sig från honom om hadithvetenskapen. Låt oss här nämna några av hans lärlingar: Muslim, Bukhari, Abu Dawud, Muhammad b. Rafi’, Dawud b. Amr, hans söner Abdullah och Salih och hundratals andra.

Ahmad har skrivit åtskilliga böcker, men hans största och mest betydelsefulla verk är utan tvekan Musnad, som han började samla redan år 180 h och höll på med nästan livet ut. Musnad är annars ett av de mest betydelsefulla och mest nyttiga hadithböcker överhuvudtaget. Musnad innehåller mellan 30.000 och 40.000 hadither: 40 tusen med upprepade hadither, 30 tusen utan upprepade hadither.

Dessa 30 eller 40 tusen hadither valde Ahmad ut bland 750 tusen hadither, så som han säger: “Detta verk har jag samlat och valt ut bland 750.000 hadither. Om muslimer har olika åsikter om Resulullah Muhammeds () hadither, må de kolla i Musnad, och om de inte hittar den, kan inte hadithen användas som argument.” Till sin son Abdullah rekommenderade han: “Håll dig till min Musnad! Den skall vara vägledning till människor.”

Detta stora verk klasificeras efter sahabas musnad. Imam Ahmad sorterade sahabas musnad efter prioriteringsorder: han nämner musnad från de fyra första khalifa (khulafa-i rashidiin), sedan musnad från andra sex sahaba som under sitt liv hade blivit lovade jannah, sedan fortsatte han med musnad från sahaba enligt principer: vilka var det som först gjorde hijra, var de levde osv. Imam Ahmad gjorde så att, när han citerade en av sahabas musnad, då radade han upp alla hadither från denne sahaba oavsett vad hadithen avser (tema). Shaykh Ahmad b. Abdurrahman al-Benna al-Sa’ati försökte underlätta sökningen i den här boken och sorterade alla hadither efter ämnet de berör. Såhär sorterad Musnad kallade han för Al-Fathur-rabbani fii tartibi Musnad al Imam Ahmad. Shaykh Muhammed Nasiruddin al-Albani gjorde en lista med totalt 915 sahaba som nämns i Musnad och bredvid varje namn nedtecknade han tom och sidnummer med den sahabas musnad. Den listan finns i början av Musnad. Totala antalet lärare som imam Ahmad framför hadither från är 283, och utöver det bör vi inte glöma hans son Abdullahs 173 lärare som nämns i denna Musnad.

Vissa lärda tycker att alla hadither från musnad är autentiska; andra (bl.a. Ibn-ul-Jawzi och Ibn-ul-Kathir) anser att de flesta haditherna är autentiska, men att det även finns apokrifa hadither; och tredje gruppen (bl.a. Ibn-Taymiyyah) har en gyllene, medelåsikt och anser att Musnad innehåller både autentiska och vaga hadither - men de vaga haditherna är nära till hasen (goda) hadither. de hadither som är svaga behandlar inte trons principer och islam grunder, utan plikten att utföra gott och förbjuda ont - och detta är tillåtet enligt hadithlärda. Här måste vi säga att Imam Ahmad hade för avsikt att, efter Musnad blivit färdigskriven, gå igenom den, analysera den och kasta bort alla hadither som han hade funnit svaga - men döden hindrade honom från att avsluta den uppgiften.

Ibn Taymiyyah påstår att imam Ahmads Musnad är starkare än Abu Dawuds berömda samling Sunnan.

Under islams långa historia skrevs det många verk utifrån Imam Ahmads Musnad: kommentarer, förkortade versioner, samt verk som bearbetar problematiken av hadithåterberättare som nämns i den.

Egenskaper

Imam Ahmad hade mörkare hy, var lång och klädde sig oftast i vita kläder. Hår och skägg färgade han med henna. Han åt väldigt lite. Hans minne var ovanligt bra. Imam Ahmad var mycket allvarlig och brukade inte tillåta skämt och upptåg i sin närhet. Alla som såg honom närma sig, brukade börja tala i en alvarligare röst, med en allvarligare min. Han brukade ge ut fatwa endast och bara om man explicit kom och bad honom om det. Endast i ytterst nöd så att säga brukade han använda sin åsikt och man kunde ofta höra honom svara på en fråga som ställts till honom med: “Jag vet inte“.

Anspråkslöshet var hans kännetecken. Han var speciellt ödmjuk mot svaga, fattiga och utsatta. Fattiga, utsatta och svaga kände sig inte så hedrade i någon annans sällskap, som de gjorde när de var med Imam Ahmad.

Hans anspråkslöshet beskriver bäst Yahya b. Ma’in: “Jag har aldrig träffat någon som Imam Ahmad. Under 50 år som jag känt honom har han aldrig någonsin försökt framhålla någon av sina många utmärkta kvaliteter, eller skrutit med en enda av sina lysande egenskaper - och han besatt dem, sannerligen, i mängder.”

Han var mycket noga med vad han åt. Ibn Kathir berättar att en gång så hade Imam Ahmad ingeting av mat i sitt hem, och åt ingeting under den perioden. Familjen lyckades få lite mjöl från hans son Salih och förbereda lite mat, och när de serverade honom maten, frågade han var maten kommer ifrån. De svarade att Salih, hans son, har gett dem mjölen. Imam Ahmad stod upp och vägrade äta. Han ville inte äta maten som kom från Salih, därför att Salih brukade ta belöning och pengar (försörja sig och själv skaffa mjöl med de pengarna) från khalifa al-Mutawakkila.

En gång förberedde khalifa en stor fest där även Imam Ahmad var bjuden. Ahmad kom till festen, men åt inte en enda tugga av smakrika maten, för han fruktade att maten var skaffad med pengar som khalifa hade samlat på haraam sätt.

Imam Ahmads fruktan från att inte beblanda sig med något som är haraam beskriver Ibn Kathir: khalifa al-Ma’mun delade en gång ut stor mängd av guldpenningar till muhaddisin. Alla tog de emot den gåvan, förutom Ahmad, som tackade nej. Ahmad var själv fattig, mätt i materiella rikedomar. Han var tålamodig i sin fattigdom under hela 70 år, och hela hans intresse gällde akhira. Abu Dawus as-Sijistani säger: “När vi samlades hos Ahmad, var det rent akhira umgänge - jag har aldrig hört Ahmad nämna någonting om dunya under dessa samtal.”

Imam Ahmad var, trots att han själv inte var materiellt rik, mycket givmild. Harun al-Mustamili berättar att han en gång träffade Imam Ahmad och klagade att han inte har någonting kvar att leva på. Imamen gav honom 5 dirham, med orden: “Tag dem, det är allt jag har.”

Han tillbringade mycket tid i ibadah, så att hans son Abdullah berättar: “Min far brukade be upp till 300 rakat nafila salaat per dygn!“. Subhan’Allah!! Tre hundra rakat, utöver de obligatoriska, och med allt jobb han hade att utföra!

Efter att ha blivit torterad i fängelset, där han magrade och allmänt försvagades, orkade han med “endast” 150 nafila-rakat per dygn. Han var då en gammal man! Varje vecka kompletterade han läsningen av hela Koranen! Efter salaat-ul-isha’ brukade han sova en kort stund, och sedan vakna och be till salaat-ul-fajr! Utöver detta, brukade han fasta mycket, som Ibrahim b. Hani berättar.

Bland alla andra underbara egenskaper, prydde Allah honom även med sann mod. Ortodoxa ‘ahlu-sunnahs ulamas inställning var att Koran är från alltid och att den inte är skapad, och Imam Ahmad försvarade beslutsamt den åsikten. Dåtidens khalifa Ma’mun hade en annan åsikt och han beordrade att Imam Ahmad skulle tillfångatas. Medan man förde Ahmad till fängelset, dog khalifa, men hans efterföljare, khalifa Mu’tasim, behöll Imam Ahmad i fängelset i 28 månader mellan år 218 h och 220 h. Han befriades av nästa khalifa, Wasik Billah, men senare förbjöd man honom att lära ut och hålla föreläsningar - ett förbud som varade i 14 år…

På grund av allt detta jämför många Imam Ahmads prövning med Abu Bakrs, radiallahu ‘anhu, prövning som han hade med trons avfällingar - men med den skillnaden att Abu Bakr hade sina likasinnade och medhjälpare som stöttade honom, medan Imam Ahmad var ensam, och hans prövning var alltså på så sätt större.

Hafiz Az-Zahabis berättelse beskriver bäst hur Imam Ahmad var omtyckt och respekterad bland sina samtida muslimer, tack vare hans ädla egenskaper och rena tron: “En av Ahmads samtida berättar att hos dem i Horassan anser de att Ahmad nästan inte är av människor, utan de tror snarare att han är en av änglar! En annan av Ahmads samtida berättar att hos dem anser de att Ahmads blick motsvarar ett års ibadah.”

Imam Ahmad var geni och man kan läsa bara det bästa, beröm och respekt, om honom i islamisk litteratur. Alla erkänner hans lysande kunskaper, utomordentligt minne och över allt annat- sälsynt ädel karaktär.

Ibrahim al-Harbi, fascinerad av Imamens enorma kunskaper, säger: “Det är som om Allah har sammanfört kunskapen från de första och från de senare generationer i Ahmad b. Hanbal!”

Imam Nasai framhåller att Imam Ahmad var pålitlig inom hadithvetenskapen och en av de stora imamerna.

Abu Dawud, som skrev Sunnan, sade: “Jag har träffat över 200 lärda, men jag har inte sett någon som liknar Ahmad b. Hanbal!” Abdullah b. Huraybi säger: “Han var störst under sin tid.” Abdurrazak as-Sanani säger: “Jag har inte träffat en större jurist eller människa med större fromhet än Ahmad b. Hanbal.”

Imam Shafi’i erkänner: “När jag lämnade Bagdad, lämnade jag ingen större jurist, större lärd, bättre zahid eller mer gudfruktig man än Ahmad b. Hanbal.” Även om han var Ahmads lärare, erkände han att Ahmad hade företräde och större kunskap inom hadithvetenskap. Imam Shafi’i sade så till Imam Ahmad en gång: “Abu Abdullah, du är större expert i autentiska hadither än jag - därför, när du hittar en autentisk hadith, underräta mig, så att jag kan använda mig av den också.”

Imam Ahmad kämpade beslutsamt mot bida’ : under hans tid gjordes det försök att tillskriva nya påhittade saker till islam. Qutayba påpekar: “Hade det inte varit för Imam Ahmad, skulle många bida’ lyckats besmutsa islam.”

Död och jannaza

Imam Ahmad dog i Bagdad 77 år gammal, år 241 h. Hans jannaza bön bad mellan otroliga 800.000-1,360.000 muslimer!! Människor öppnade dörrar till sina hus och kallade folk som inte hade någonstans att göra tvagning, att komma in och utföra tvagningen inne i deras hem, så att de kan be jannaza för Imam Ahmad! Efter jannaza och den otroliga samlingen av folkmassan, berättar Ibn abi Hatima att med anledning av den otroliga bröderliga och kärleksfulla samlingen under vilken islams storhet kunde andas i luften, blev 10.000 kristna och judar inspirerade och vägledda till islam! (En annan källa berättar om siffran av 20.000 revertiter) Takbir!! Vilken barakah - även post mortem!

Abu Hassan b. az-Zaguni berättar: ”230 år efter hans begravning, grävde människor grav för Abu Jafar b. abi Musa’a i närhet av Imam Ahmads qabur, och de såg att vita tyget var oförstört, liksom Imamens döda kropp.”

Må Allah ge rahmet till Ahmad b. Hanbal och belöna honom med Jannat-ul-Firdaws. Amiin!
Post Reply

Return to “Imam Ahmad d. 241 H.”