Imam Abu Hanifa - hans liv och hans lära
av B. Muhammad-Klingmann
Delvis publicerad i Minaret 2001, (c) Författaren
Staden Kufah i Iraq grundades av kalifen ’Umar år 17 H. (efter hijrah), och blev under kalifen ’Ali huvudstad för det snabbt expanderande islamiska väldet. Kufah var, tillsammans med tvillingstaden Basrah, ett kunskapscentrum i dignitet med Mekka och Medinah. Medan Makka var centrum för hajj, och Madina berömt för sin Koran-lära (qira'at), blev Kufah huvudstaden för islamisk laglära ? fiqh. Många av profeten Muhammad’s (frid vare med honom) följeslagare hade följt ’Ali till Kufah, bland annat Abdullah ibn Mas'ud, som levt mycket nära profetens familj. Det var traditionen från ibn Mas'ud som kom att ligga till grund för imam Abu Hanfia's lagskola.
Moské och madrasa i anslutning till
Imam Abu Hanifa's grav i Baghdad
Imam Abu Hanifa’s levnad
"Jag är Isma’il, son till Hammad, som var son till Nu’man som var son till Thabit (...). Vi är av persiskt ursprung och har aldrig varit slavar. Min farfar, Abu Hanifa, föddes 80 år efter hijrah. Hans far Thabit hälsade på den hedervärde (kalifen) ’Ali för att frambringa sina hederlsbetygelser. Den hedervärde ’Ali var generös nog att be för honom och hans familj, och jag tror att hans bön har burit frukt".
Så berättar Abu Hanifa’s barnbarn, när han drog sig till minnes hur hans släkt hade kommit och bosatt sig i Iraq några generationer tidigare. Det var en välmående handelsfamilj som tidigt övergått till islam och kände en stark förbundenhet med Profeten Muhammad’s (frid vare med honom) familj (ahl-i-Bait). Imamens egentliga namn var Nu’man bin Thabit. Smeknamnet Abu Hanifa hänsyftar till ordet hanif (gudssökare) som i Koranen betecknar profeten Abraham (frid vare med honom).
Imam Abu Hanifa hade förmånen att möta några av Profetens följeslagare, bl.a. Anas bin Malik, som dog i Basra år 93 H., men han fick pga sina unga år aldrig tillfälle att lära direkt av dem. I tjugoårsåldern började han ta lektioner av Hammad ibn Abi Sulaiman, den tidens mest framstående laglärde i Kufah, som gått i lära hos sahib Anas. Hammad var den siste företrädaren för den lagskola som grundlagts av profetens följeslagare ’Abd-Allah bin Mas’ud Sålänge Hammad levde öppnade Abu Hanifa inte någon egen skola ? hans stora aktning för läraren förbjöd honom att göra detta. Abu Hanifa var i fyrtioårsåldern när Hammad dog och övertog då hans skola, som snart fylldes med kunskapssökande från alla världens hörn. Bland sina mest begåvade elever valde han ut ett lagråd, som under trettio års tid ägnade sig åt det gigantiska arbetet att sammanställa en fiqh-samling som systematiskt behandlade olika relgiösa och världsliga frågeställningar. Detta arbete pågick fram till hans död år 150 H. Det ursprungliga dokumenten över detta arbete finns inte bevarade, men dess innehåll fördes vidare av imam Abu Hanifa's närmaste elever och medarbetare, främst Muhammad bin al-Hasan al-Shaibani och Abu Yusuf.
Imam Abu Hanifa’s karaktär beskrivs i följande skissartade porträtt som en av hans lärjungar lämnat: "Abu Hanifa var ytterst from, undvek allt förbjudet, förhöll sig mest stilla och försjunken i tankar, och svarade bara på frågor när han visste svaret. Han var mycket generös och hade stor integritet, bad aldrig om någons tjänster, undvek att umgås med dem som var upptagna med världsliga ting, och försmådde status och makt. Han undvek allt baktal och talade bara väl om andra. Han var en person ägde djup kuskap och som delade med sig av den lika generöst som hand delade med sig av sina pengar." En dag kom en man till honom och undrade hur det kom sig att det aldrig kom ett ont ord från hans läppar, trots att andra ofta talade illa om honom. "Det är en ynnest från Gud", svarade imamen, "Han ger den till vem Han vill". När Sufyan Thauri hörde det kommenterade han "Abu Hanifa var inte så dåraktig att han omintetgjrode sina goda gärningar".
Samma ödmjuka inställning hade han till kunskap. "Det är en ynnest från Gud. Jag tackar Honom när han Han ger den till mig, och då ger Han mig mera."
Imam Abu Hanifa förlorde tidigt sin far, men hans mor levde länge och han vårdade henne med stor hänsyn och tillgivenhet. Hon var vidskeplig och tyckte om att lyssna till populära predkanter och historieberättare, som hon litade mera till än till sin son. För att tillfredsställa den gamla damens önskningar gick Imam Abu Hanifa för att fråga dessa personer om deras åsikt i olika frågor, ja, ibland ville modern själv följa med för att vara säker på att svaret verkligen kom från den person hon önskade. De tillfrågade undrade förvånat varför Abu Hanifa inte själv besvarade frågorna, men han förklarade han att det inte var hans åsikt som hans mor hade bett om.
Tro och gärningar
Då som nu härjades det muslimska samfundet av trossöndring och dokrinär fanatism. Kharajiterna var en av de många sekter som hade sin hemvist i Basrah, inte långt ifrån Kufah, och Abu Hanifa var sedan barnsben förtrogen med deras argument. En av deras teser var att trosbekännelse allena inte räckte för att en person skulle kunna kunna kallas mu’min (troende), utan tron måste bevisia i handling. De som inte delade denna uppfattning stämplades ocskå som otroende, och bekämpades handgripligen. Andra ämnen som skapade kontrovers var huruvida tron kan öka och minska, om Koranen är evig eller skapad, jabr (mänskans oförmåga att handla mot Guds vilja), qadr (Guds allsmakt och mänskans förutbestämda öde), och tashbih (om Guds egenskaper kan jämföras med mänskans). Sådant filosofiskt hårklyveri var inte av arabiskt ursprung, utan fördes in från andra kulturer, men lyckades snart dra med sig de religiöst lärde och skapa en oförsonlig stämning.
I alla dessa frågor tog Abu Hanifa klart ställning utan att för den skull fördöma sina motståndare. Mitt i den destruktiva och intoleranta sektarism, som höll på att förstöra alla samhälleliga och religiösa värden, talade en liberal och förståndig röst, Abu Hanifa’s: "Jag hävdar att alla som vänder sig mot qiblah är troende (mu’min) och att ingen blir otroende genom underlåtenhet i handlingar".
Det berättas att kharajiterna en dag överföll en moské där imam Abu Hanifa’s höll lektion. Deras avsikt var att få honom att uttala sin åsikt, och därmed kunna stämpla honom som otroende och döda honom. Deras ledare närmade sig imamen och frågade: Vad är ni för ena? ? Vi är skyddssökande, svarade imam Abu Hanifa kvickt. För Gud har sagt: "Om någon avgudadyrkare söker skydd bland er, så ge honom skydd, så att han får lyssna till Guds ord, och ledsaga honom sedan till en säker plats". Kharajiternas ledare had inget annat val än att beordra "Läs Koranen för dem och följ dem sedan hem".
Imam Abu Hanifa’s lärare
Imam Abu Hanifa hade oräkneliga lärare och ännu fler lärjungar. Han valde alltid sina lärare bland tabi’in (dem som tillhörde generationen efter Profetens följeslagare, sahaba) eller bland dem som umgåtts med tabi’in och som var föredömen i lärdom, ärlighet och fromhet. Hans sätt att ta till sig kunskap var också annorlunda än det gängse ? redan från början var han förtjust i diskussioner och resonemang, och meningstvister med lärarna hindrade honom inte från att besöka dem.
Den störste kännare av islamiska traditioner (muhaddith) som levde i Kufah under den tiden var Sulaiman b. Mihran, bättre känd under namnet A’mash. A’mash hade lärt direkt under Anas bin Malik, som varit personlig medhjälpare till Profeten Muhammad (frid vare med honom) under hans sista tio levnadsår. Bland A’mash’s elever var Sufyan Thauri och Shu’bah, även de stora hadith-auktoriteter. Shu’bah var både lärare och medstudent till Abu Hanifa, och var mycket fäst vid honom, och A’mash blev med tiden själv elev till Abu Hanifa.
Det berättas att A’mash en gång bad imam Abu Hanifa att ge en förklaring i en viss fråga, och Abu Hanifa svarade med en lång kedja av hänvisningar som gick tillbaka tlll Anas bin Malik, och tillade att han hade hört detta från A'mash själv. A'mash medgav häpet att han det skulle ha tagit honom flera dagar att hitta alla desssa hänvisningar, och utropade: "Ni laglärde (fuqaha) är som läkare och vi (muhaddith) är apotekare (som tillhandahåller medicinen). Och du, Abu Hanifa, är bådadera."
Lektioner gick till så att eleverna lyssnade till läraren och ansträngde sig att lära sig utantill det han sade. Ibland förde de också anteckningar. Nybörjarna fick sitta till vänster om läraren och flyttades sedan succesivt till mera framstående platser, den finaste var den mittemot läraren framför de andra eleverna. Om åhörarskaran var så stor att lärarens röst inte kunde höras av alla så reste sig någon av åhörarna och upprepade lärarens ord till de bakomvarande.
Interiör av moské- och madrasa-komplexet i anslutning till Imam Abu Hanifas grav i Baghdad
Det är svårt att idag föreställa sig den kärlek och vördnad som man på den tiden kände inför sina lärare. Abu Hanifa berättade själv att han aldrig sträckte ut sina ben i riktning mot sin lärare Hammad’s hus. Förhållandet mellan lärare och elev präglades av en blandning av närhet och respekt. "Behandla era elever med så stor uppriktighet och godhet att främlingar leds att tro att de är era egna barn", löd ett av Abu Hanif’s råd. De studerande gick oftast runt till många olika lärare, och det var inte ovanligt att lärare och elev bytte roller ? status och prestige var inte något som stod i vägen för den som verkligen sökte kunskap.
En gång tillfrågades imam Abu Hanifa om vad som mest främjar inlärning av fiqh.
-"Sinnesro", svarade imamen.
-"Hur uppnår man det?" ?
-"Genom att minska sina engagemang"
-"Hur kan man minska sina engagemang?"
-"Gör det som är väsentligt och lämna det som är oväsentligt"
Imam Abu Hanifa tillägnade sig också hadith från de stora lärde i Mekka som han regelbundet besökte. Ibland tillbringade han flera månader där i samband med hajj. En av hans lärare var ’Ata’ b. Abi Rabah, en tabi’i som hde stor auktoritet pga att han umgåtts med och lärt av många sahaba.
Men den stora skattkammaren för hadith var Medina, Profetens (frid vare med honom) hemvist under islams avgörande år. Imam Abu Hanifa var samtida med imam Malik, och träffade honom ofta under sina resor till Medina. Han var 13 år äldre än Malik, vilket inte hindrade honom från att behandla Malik med stor respekt och ta lärdom av hans kunskap i hadith. Denna respekt besvarades i sin tur av Malik som tog emot honom med stor värme och vördnad. Malik blev senare elev till Abu Hanifa’s lärjunge Muhammad bin al-Hasan al-Shaibani, som också var lärare till imam Shafi’i. Vid denna tid var det sju tabi’in som var bildade den ledande gruppen för hadith och fiqh. De hade alla utbildats av ledande sahaba, och de bildade tillsammans ett lagråd vars auktoritet var etablerad i hela den islamiska världen. Den lagskola som senare utvecklades av imam Malik grundar sig i allt väsentligt på utlåtanden från denna grupp. När imam Abu Hanifa kom till Medina levde ännu två av dessa tabi’in, och han var elev hos dem båda. En av dem var Suleiman, som varit slav till Profetens hustru Maymunah, och den andre var sonson till kalifen ’Umar och hade lärts upp av sin far.
I Medina träffade han också imam Muhammad al-Baqir och hans son Ja'far as-Sidiq. Baqir var ättling i rakt nedstigande led till kalifen 'Ali, och Ja'far var på mödernet ättling till den först kalifen, Abu Bakr. Av honom lärde sig Abu Hanifa inte bara hadith och fiqh, utan också tasawwuf. Om tiden med Ja'far han senare: "I två år var jag tillsammans med sayiidina Ja'far as-Sadiq och jag tillägnade mig den andliga kunskapen som gjorde mig till en sökare på vägen." Och "vore det inte för de två åren så hade jag varit förlorad".
Hadith-kunskap och förmåga till Ijtihad
Det framförs ibland av ytliga betraktare att Abu Hanifa skulle ha saknat djupare kunskaper i hadith. Även en del av hans samtida trodde det. Auza’i var en berömd muhaddith som bodde i Syrien. Han hade till en början inte någon hög uppfattning om Abu Hanifa, men när han fick tillfälle att möta honom personligen, ändrade han åsikt radikalt. "Denne mans storhet", sade han, "har gjort folk avundsjuka på honom. Mina misstankar om honom var helt fel, och jag det är jag mycket ledsen för."
Samma sorts kritik drabbade även de andra stora imamerna, Malik och Shafi’i, som båda levde innan de klassiska sahih-samlingarna kom till. Kritiken är helt obefogad, och beror på att man inte förstår hur lag och tradition hänger ihop.
I själva verket är laglära (fiqh) och tradition (hadith) två helt skilda kategorier. En mujtahid (laglärd) och en muhaddith (hadith-lärd) är sällan förenade i samma person. Denna skillnad finner man redan bland profetens följeslagare (sahaba). Kaliferna ’Umar och Abu Bakr, som var ledare och domare, har bara bidragit med något dussintal hadith, medan de stora berättarna som Abu Huraira eller Abdullah ibn ’Umar, som efterlämnat ovärderliga skatter av hadith, inte deltog i vare sig lagstiftande eller politik.
Detta beror delvis på att de egenskaper som utgör meriter för en mujtahid står i motsats till de egenskaper som behövs för att vara en god muhaddith. En god mujtahid beröms för sin inträngande vision, förmåga att dra slutsatser, indentifiera frågeställningar och kunna besvara dem, och sin skicklighet i att härleda regler. Alla dessa egenskaper är bara till förfång för den som ska överföra traditoner. Abu Yussuf kritiserades av samtida traditionslärda för att han "lät sig påverkas av sin personliga åsikt, och brukarde härleda ytterligare regler ur readan befintliga regler. Dessutom umgicks han vid kalifens hov och var qadi (högste domare)". Om det var ett brott att härleda lagregler, då var Abu Hanifa utan tvekan en större brottsling än Abu Yussuf!
Makt och integritet
Hans samtid bar också på stor politisk oro. Under Abu Hanifa’s barn- och ungdom expanderade islams maktsfär till Spanien i väster och Indien i öst, men samtidigt var det religiösa förtrycket stort, och islamiska lärde var många gånger de första som föll offer för kalifernas maktsträvanden. Om de inte öppet förföljdes, utnyttjades de för att ge legitimitet åt regenternas maktanspråk. Detta var en av anledningarna till att Abu Hanifa började sin bana som laglärd relativt sent. Han skolades istället som handelman, och bedrev redan som ung ett framgångsrikt sidenväveri. Detta gav hom en ekonomisk ställning som senare tillät honom att fritt ägna sig åt religiösa studier och resor, och även hjälpa sina egna elever att genomföra sina studier. Livet igenom höll han sig undan från maktens boningar och bibehöll sin integritet gentemot makthavarna. När Yazid, den siste av de umayyadiska kaliferna, erbjöd honom att bli högste skattmästare, avböjde han. Han blev då fängslad och utsatt för 100 piskslag varje dag. Men han stod fast, och till slut fick Yazid fick ge upp sin absurda plan och frige honom.
Imam Abu Hanifa lämnade efter detta Kufah och flyttade till Mekka. där han stannade under 10 år fram till 136 H. Under tiden tog abbasiderna makten i Kufah. Deras våldsamma framfart väckte starkt motstånd från folkligt och religöst håll. De flesta religiöst lärde, med Abu Hanifa i spetsen, ansåg dem inte värdiga som de troendes ledare (amir-al-mu’minin), och stödde istället de anspråk som höjdes av ättlingar till Profeten Muhammad (frid vare med honom). När en av dem, sidi Ibrahim, 145 H. reste kalifatets flagga mot den abbasidiske makthavaren Mansur, hade han Abu Hanifa’s fulla stöd. Men Ibrahim led nederlag i Basrah året därpå, och Mansur’s vedergällning drabbade Ibrahim’s anhängare, däribland Abu Hanifa. Först försökte Mansur vinna över imam Abu Hanifa till sin sida genom att erbjdua honom att bli qadi (högste domare). Abu Hanifa avböjde vänligt men bestämt, varpå han kastades i fängelse och toerterades. Men detta bidrog bara till att göra honom ännu mera känd och älskad bland folket, och Mansur var tvungen att tillåta honom undervisa från fängelset.
Abu Hanifa dog av förgiftning i fängelset 150 H. och begravdes i Baghdad. Hans kropp tvättades av stadens qadi som inte upphörde att upprepa orden "Vid Gud, du är vår tids störste faqih och mest gudfruktiga mänska". Senare byggdes i anslutning till hans gravplats en skola, som idag är känd som Mashad Abu Hanifa. Hans grav besöktes bland andra av imam Shafi'i, och än idag är den ett mål för pilgrimer som söker välsignelser genom en man som stod nära Gud.
Hanafi-skolans utbredning
I motsats till många andra religioner reglerar islam det timliga såväl som det andliga livet, och dess andliga ledare måste samtidigt vara lämpade att inneha makt. Trots att imam Abu Hanifa stod i opposition till sin tids makthavare, var han fullt medveten om detta – ja hans lagskola vittnar i högre grad än någon annan om förståelse för praktiskt maktutövande. Han gav många kloka råd till sina elever om hur de skulle tjäna kalifen utan att förlora sin integritet. Flera av hans elever innehade betydelsefulla politiska uppdrag i Harun al-Rashid’s kalifat, t.ex. Abu Yusuf, elev och nära medarbetare fiqh-rådet, som blev qadi under Harun. Detta gjorde att Abu Hanifa's lagskola snabbt spred sig till alla delar av den muslimska maktsfären. Den blev snart det dominerande lagsystemet överallt utom i Arabvärlden, där man gav företräde åt imam Malik's madhhab.
---
Referenser:
[1] "Imam Abu Hanifa - Life and Work". English translation of Allamah Shibli Nu'mani's "Sirat-i-Nu-man", by M. Hadi Hussain. Kitab Bhavan, New Delhi 1995. ISBN 81-7151-035-3. Udrag ur boken finns på http://www.muslim-canada.org/hanifah.htm
[2] "My Love and My Choice", edited by Syed Mumtaz Ali, Part I: The Supreme Sunni Way of Life and the Honourable Hanafi School of Law http://members.tripod.com/~SuzyAshraf/h ... az_Ali.htm (innehåller utdrag ur [1])
Mer att läsa:
[3] Abdur-Rahman Ibn Yusuf: "Fiqhul Imaam". Prudence Publications UK 1996. ISBN 0 9529255 0 8.
[4] Sheikh Muhammad Ilyas Faisal: "Aspects of the Salaat with evidences used by the Hanafi Madhhab". http://www.geocities.com/~abdulwahid/ab ... anafi.html
[5] THE FOUR GREAT IMAAMS Compiled by: Students of Jamea Tul Imam Muhammad Zakaria jamea publication no.4 IMAAM ABU HANIFAH (R.A.)
http://www.inter-islam.org/4imam.htm#imam abu hanifa
[6] "Al fiqh al-akbar" - trossatser enligt Imam Abu Hanifa. http://www.muslim-canada.org/fiqh.htm
[7] Abu Hanifah web site: http://www.geocities.com/~abdulwahid/ab ... index.html