sv: en: IBN KHALDUN (d. 808 H. in Cairo)

User avatar
Posts: 801
Joined: 19 Mar 2011, 11:53

sv: en: IBN KHALDUN (d. 808 H. in Cairo)

Postby nur.nu » 02 Dec 2011, 03:33

IBN KHALDUN (d. 808 H. in Cairo)

User avatar
Posts: 801
Joined: 19 Mar 2011, 11:53

en: IBN KHALDUN (d. 808 H. in Cairo) / Witness Pioneer

Postby nur.nu » 02 Dec 2011, 03:34

IBN KHALDUN
(1332--1395. A.D. )
http://www.witness-pioneer.org/vil/Arti ... haldun.htm

Ibn Khaldun is universally recognized as the founder and father of Sociology and Sciences of History. He is best known for his famous 'Muqaddimah,' (Prolegomena). Abd al-Rahman Ibn Mohammad, generally known as Ibn Khaldun after a remote ancestor, was born in Tunis in 732 A.H. (1332 C.E.) to an upper class family that had migrated from Seville in Muslim Spain. His ancestors were Yemenite Arabs who settled in Spain in the very beginning of Muslim rule in the eighth century.

During his formative years, Ibn Khaldun experienced his family's active participation in the intellectual life of the city, and to a lesser degree, its political life. He was used to frequent visits to his family by the political and intellectual leaders of western Islamic states (i.e., North Africa and Spain), many of whom took refuge there. Ibn Khaldun was educated at Tunis and Fez, and studied the Qur'an, Prophet Muhammad's Traditions and other branches of Islamic studies such as Dialectical theology, shari'a (Islamic Law of Jurisprudence, according to the Maliki School). He also studied Arabic literature, philosophy, mathematics and astronomy. While still in his teens, he entered the service of the Egyptian ruler Sultan Barquq.

Ibn Khaldun led a very active political life before he finally settled down to write his well-known masterpiece on history. He worked for rulers in Tunis and Fez (in Morocco), Granada (in Muslim Spain) and Biaja (in North Africa). In 1375, Ibn Khaldun crossed over to Muslim Spain (Granada) as a tired and embittered man solely for the reasons of escaping the turmoil in North Africa. Unfortunately, because of his political past, the ruler of Granada expelled him. He then went back to Algeria to spend four years in seclusion in Qalat Ibn Salama, a small village. It was in Qalat he wrote Muqaddimah, the first volume of his world history that won him an immortal place among historians, sociologists and philosophers. The uncertainty of his career continued because of unrest in North Africa. Finally, he settled in Egypt where he spent his last twenty-four years. Here, he lived a life of fame and respect, marked by his appointment as the Chief Malakite Judge. He also lectured at the Al-Azhar University.

Ibn Khaldun had to move from one court to another, sometimes at his own will, but often forced to do so by plotting rivals or despotic rulers. He learnt much from his encounters with rulers, ambassadors, politicians and scholars from North Africa, Muslim Spain, Egypt and other parts of the Muslim world.

Ibn Khaldun is most famous for his book 'Muqaddimah' (Introduction). It is a masterpiece in literature on philosophy of history and sociology. The main theme of this monumental work was to identify psychological, economic, environmental and social facts that contribute to the advancement of human civilization and the currents of history. He analyzed the dynamics of group relationships and showed how group feelings, al-'Asabiyya, produce the ascent of a new civilization and political power. He identified an almost rhythmic repetition of the rise and fall in human civilization, and analyzed factors contributing to it.

User avatar
Posts: 801
Joined: 19 Mar 2011, 11:53

sv: IBN KHALDUN (d. 808 H. in Cairo) / Albert Hourani

Postby nur.nu » 02 Dec 2011, 03:38

Albert Hourani om
Ibn Khaldun
Ur förord till "De arabiska folkens historia"
Övers. av Bo Ericson
-----------------------------------------------------------------------

År 1382 bad en arabisk muslimsk lärd, i tjänst hos härskaren i Tunis, sin herre om tillåtelse att göra pilgrimsfärden till Mecka, och när han hade fått den tog han en båt till Alexandria i Egypten. I sitt femtionde år lämnade han, som det visade sig för alltid, länderna i det Maghrib där han och hans förfäder hade spelat en viktig och mångskiftande roll.

Abd al-Rahman ibn Khaldun (1332-1406) tillhörde en familj som hade utvandrat från södra Arabien till Spanien, sedan landet erövrats av araberna, och som hade slagit sig ner i Sevilla. När de kristna kungarikena i norra Spanien bredde ut sig mot söder, gav sig familjen av till Tunis. Många traditionellt kulturbärande ämbetsmannafamiljer gjorde detsamma, och i städerna i Magbrib (västra delen av islams värld) bildade de en patricierklass vars tjänster togs i anspråk av de lokala härskarna. Ibn Khalduns farsfarsfar spelade en roll i hovpolitiken i Tunis, föll i onåd och avrättades. Hans farfar var också ämbetsman, men hans far övergav politiken och ämbeten för den lärdes tillbakadragna liv. Själv fick han en omsorgsfull uppfostran enligt tidens skick. Både av sin far och av lärda män som undervisade i moskéerna och skolorna i Tunis eller som besökte staden. Han fortsatte sina studier när han under sina tidiga mannaår bodde i andra städer, eftersom det var en del av den tradition som han hade ärvt att en man skulle söka kunskaper hos alla som kunde förmedla dem. I sin självbiografi uppger han namnen på dem vars föreläsningar han åhörde och de ämnen som de undervisade i: Koranen, av muslimerna betraktad som Guds ord uppenbarat på det arabiska språket genom Profeten Muhammed; Hadith, eller traditioner om vad Profeten sagt och gjort; rättsvetenskap, läran om lag och samhällsmoral uttryckligen grundad på Koranen och Hadith; det arabiska språket förutan vilket religionsvetenskapen inte kunde förstås; och även de rationella vetenskaperna matematik, logik och filosofi. Han ger detaljer om sina lärares personligheter och liv och berättar att de flesta av dem, liksom hans föräldrar, dog i Digerdöden, den stora pesten som svepte fram över världen i mitten av 1300-talet.

Ibn Khalduns suveräna skicklighet att behandla språket och hans kunskaper i juridik gav honom redan i unga år en tjänst hos härskaren i Tunis, först som sekreterare och därefter på mera ansvarsfulla och därför osäkra poster. Sedan följde tjugo år av växlande öden. Han lämnade Tunis och tog tjänst hos andra härskare i Maghrib. Han begav sig till Granada, huvudstad i det muslimska Spaniens sista överlevande kungarike, kom i gunst där, blev sänd i ett uppdrag till den kristne härskaren i Sevilla, hans förfäders stad, men blev föremål för misstankar och avreste skyndsamt till Algeriet. Än en gång innehade han ett ämbete, han handlade regeringsärenden på morgonen och undervisade sedan i moskén. Han medverkade till att arab- och berberhövdingar från stäpperna och bergen svor hans härskare tro och lydnad, och det inflytande han vann hos dem kom till nytta när han, vilket hände om och om igen under hans liv, föll i onåd hos sin herre. Vid ett sådant tillfälle tillbringade han fyra år (1375-1379) i en borg på den algeriska landsbygden under beskydd av en arabiska hövding. Det var år då han var fri från världens affärer, och han fördrev tiden med att skriva en historia om Maghribs dynastier, sedd i ett brett perspektiv.

Första delen av denna historia, al-Muqaddima (Prolegomena: Introduktion till världshistorien) har fortsatt att väcka intresse ända till våra dagar. I den försökte Ibn Khaldun förklara dynastiernas uppgång och fall på ett sätt som kunde tjäna som prövosten för att bedöma trovärdigheten av historiska berättelser. Den enklaste och tidigaste formen av mänskligt samhälle var, menade han, den som fanns hos stäppernas och bergens folk, som odlade sin gröda och födde upp sin boskap och som följde ledare vilka inte hade någon organiserad tvångsmakt. Sådana folk hade en viss naturlig godhet och energi, men de kunde inte själva skapa stabila regeringar, städer eller hög kultur. För att detta skulle bli möjligt måste det finnas en härskare med absolut auktoritet. En sådan kunde befästa sin ställning bara om han hade förmågan att samla och dominera en skara följeslagare genomsyrade av ’asabiyya, dvs en gruppsolidaritet inriktad på att gripa och behålla makten. Denna grupp kunde bäst hämtas från stäppens och bergens handlingskraftiga män; den kunde hållas samman av känslan av en gemensam härstamning, verklig eller mytisk, eller av beroendeställning, och förstärktes av en gemensam religionstillhörighet. En ledare med stark och sammanhållen grupp följeslagare kunde grunda en dynasti. När dess välde var stabilt, skulle folkrika städer växa upp och i dem skulle det uppstå specialiserade hantverk, möjligheter att leva i lyx och en hög kultur. Varje dynasti bar emellertid inom sig fröet till sin egen nedgång; den kunde försvagas av tyranni, utsvävningar och förlust av förmågan att befalla. Den varaktiga makten kunde övergå från härskaren till medlemmar av hans egen grupp, men förr eller senare kunde dynastin ersättas av en annan, bildad på liknande sätt. När detta hände kunde inte bara härskaren försvinna utan också det folk som hela hans makt hade vilat på och det liv som de hade skapat. Som Ibn Khaldun säger i ett annat sammanhang, ”när det inträffar en allmän förändring i förhållandena, är det som om hela skapelsen hade stöpts om och världen omvandlats, som om det blivit en ny skapelse och en ny värld”. Persernas och bysantinarnas riken, som var de största på jorden vid den tiden hade ersatts av araberna, vilkas styrka och sammanhållning hade skapat en dynasti vars välde sträckte sig från Arabien till Spanien, men de hade i sin tur ersatts av berber i Spanien och Maghrib och av turkar i öst.

När härskarnas lycka vände drog den med sig deras tjänares. Ibn Khaldun började en ny karriär när han reste till Alexandria. Han gjorde inte pilgrimsfärden den här gången, fast han skulle göra den senare, utan for till Kairo, som slog honom som en stad i en helt annan skala än den han kände till: ”världens huvudstad, universums trädgård, nationernas mötesplats, en myrstack av folk, islams högsäte, maktens tron.” Kairo var huvudstad i Mamluk-sultanatet, en av den tidens största muslimska stater, som omfattade både Syrien och Egypten. Han presenterades för härskaren, vann hans ynnest och erhöll till en början en pension och sedan en plats som lärare i först en och sedan en till av de kungliga skolorna. Han skrev till sin familj att komma till honom från Tunis, men de drunknade alla under sjöresan.

Ibn Khaldun bodde i Kairo till sin död. Mycket av hans tid tillbringades med att läsa och skriva, men mönstret från hans tidigare liv upprepades i dessa växlingar mellan inflytande och onåd som han skyllde på sina fiender men som kan ha haft sina orsaker i hans egen personlighet. Flera gånger utnämnde härskaren honom till domare i en av de främsta domstolarna, men varje gång miste eller lämnade han posten. Han reste med sultanen till Syrien och besökte de heliga platserna i Jerusalem och Hebron, han for dit en andra gång när Damaskus belägrades av Timurlenk, en av de stora asiatiska erövrarna som hade skapat ett imperium som sträckte sig från norra Indien till Syrien och Anatolien. Han hade samtal med Timur, vilken han såg som ett exempel på den makt att befalla, fast grundad på styrkan hos hans armé och folk, som kunde grunda en ny dynasti. Han kunde inte rädda Damaskus från plundring men försäkrade sig om fri lejd tillbaka till Egypten. På vägen blev han emellertid rånad i Palestinas berg.

Ibn Khalduns liv, som han beskrev det, säger oss någonting om den värld som han tillhörde. Det var en värld full av påminnelser om förgängligheten i all mänsklig strävan. Hans egen karriär visade hur instabil den intressegemenskap var som dynastier litade till för att behålla sin makt; mötet med Timur vid Damaskus gjorde det klart hur uppstigandet av ett nytt välde kunde påverka städers och folks liv. Utanför staden var ordningen osäker; en härskares sändebud kunde bli plundrad, en hovman som fallit i onåd kunde söka sin tillflykt bortom stadens kontroll. Föräldrarnas död i pesten och barnens i skeppsbrott lärde ut läxan om människans maktlöshet i händerna på ödet. Någonting var beständigt emellertid, eller tycktes vara det. En värld där en familj från södra Arabien kunde flytta till Spanien och efter sex århundraden återvända närmare sin ursprungsort och fortfarande befinna sig i välbekanta omgivningar, hade en enhet som överskred skillnader i tid och rum. Det arabiska språket kunde öppna dörrar till ämbeten och inflytande överallt i den världen. Kunskaper, samlade och förmedlade genom århundradena av en räcka kända lärare, bevarade ett moraliskt samfund även när härskarna växlade. Vallfartsorterna, Mecka och Jerusalem, var oföränderliga poler i människans värld även om makten skiftade från en stad till en annan. Och tron på Gud som skapade och upprätthöll världen kunde ge en mening åt ödets slag.

-----------------------------------------------------------------------
http://www.alhambra.se/klassisk/7.htm

User avatar
Posts: 801
Joined: 19 Mar 2011, 11:53

sv: IBN KHALDUN på svenska

Postby nur.nu » 02 Dec 2011, 03:43

Ibn Khaldun på svenska:

Utdrag ur Ibn Khalduns "Muqaddimah"
Svensk översättning: Ingvar Rydberg (Alhambra Förlag)

http://guidance.faithweb.com/kunskap/
Där finns följande kapitel:

- Vår tids olika vetenskaper
- Tolkningen av Koranen och Koranläsning
- Profettraditionerna (om hadithvetenskapen)
- Rättsvetenskapen (fiqh) och dess avläggare, arvslagarna
- Rättens källor (usul) Dialektik och dispyter
- Teologi (aqidah)
- Om Tassawuf
- Tolkningen av våra drömmar

Obs att det inte är en lärobok i dessa ämen, utan det en historisk/sociologisk analys av hur dessa vetenskaper utvecklats fram till Ibn Khalduns tid (700-t. H./1300-t. e.Kr)


.

User avatar
Posts: 801
Joined: 19 Mar 2011, 11:53

sv: IBN KHALDUN (d. 808 H. in Cairo) - från wiki

Postby nur.nu » 02 Jun 2012, 22:43

Ibn Khaldun
http://sv.wikipedia.org/wiki/Ibn_Khaldun

Abd er Rahman Ibn Khaldoun, född 27 maj 1332 i Tunis, död 19 mars 1406 i Kairo, var en arabisk historiker, politiker och samhällsfilosof. Han har kallats arabernas Marx, och räknas som en av historiografins och sociologins fäder. Hans verk om historia, samhällsvetenskap och ekonomi räknas till vetenskapens klassiker.

Hans fullständiga namn var ابو زيد عبد الرحمن بن محمد بن خلدون الحضرمي‎, Abū Zayd ‘Abdu r-Raḥman bin Muḥammad bin Khaldūn al-Ḥaḍramī;

Eftersom Ibn Khaldoun skrev en grundlig självbiografi, finns många säkra uppgifter om hans liv. Han föddes i Tunis 1332. Enligt hans egen släktkrönika kom familjen från Hadramaut i Sydarabien, men andra forskare har menat att han var berber. Familjen var förmögen och mycket ansedd efter förfädernas insatser vid slaget i Zellaqa 1086, och hade bosatt sig i Spanien under morernas regentskap. De tillhörde dem som utvandrade till Tunis vid den stora utvandringen 1230, och blev genom ingifte släkt med kungahuset där.

Hans fader ombesörjde att han fick en gedigen utbildning, om vilket han redogör noggrant för i självbiografin. 1348 drabbades staden av digerdöden, och båda föräldrarna omkom. Vid tjugo års ålder anställdes han som alma-skrivare, kalligraf och ansvarig för de kungliga sigillerna, hos sultanen i staden, men flyttade till Marocko på grund av de politiska förvecklingarna, studerade vid universitetet i Fez, och var monarkens handsekreterare.

Han satt två år i fängelse för politiska intriger och frigavs enligt legenden för att han skrev en dikt till sultanen. Efter frigivningen blev han en framgångsrik talare, politiker, lärd och skald, men vid omkring trettio års ålder tvingades han gå i landsflykt, och begav sig till kungen av Granada, och sedan till furstendömet Bougie i nuvarande Algeriet. Den politiska arenan var inpyrd av maktövertaganden, samt hänsynslösa och blodiga konflikter, och Ibn Khaldoun var en eftersökt person för olika högre ämbeten i stora delar av den arabiska världen. I Granada var han en av sultanen Muhammed V:s vänner och anlitades som diplomat, men blev än mera känd för de dikter han skrev för olika litterära sammankomster. Under denna tid tillkom dels kommentarer till Averroës filosofi och en lärobok i logik. Trots att han levde lättsamt och flärdfullt i Granada, begav han sig till Bougie där en statskupp nyligen ägt rum. Han gjorde det efter en direkt förfrågan av kung Abu Abdallah om han vill leda staden som dennes minister. Efter ytterligare oroligheter, bad folket i staden honom att bli deras regent, men han avböjde.

1366-1370 verkade han som diplomat och var därefter statsråd i det lilla kungadömet Tlemcen, som nästan omedelbart intogs av Marocko sedan han tillträtt. Efter ett uppehåll i Biskra, kom han så småningom till Fez, jagad som en av de främsta politikerna i det våldsamma området, vilket oundvikligen innebar att han hade fiender.

En avgörande händelse i Ibn Khaldouns liv var när hans diktarvän, en visir från Granada, dödades som kättare i Fez av Muhammed V av Granada, varmed han efter flera svåra personliga och politiska misslyckanden för alltid lämnade statsmannalivet för att skriva. Han hamnade till slut i Tunis och därefter drog han sig tillbaka i bergen, och påbörjade han sin Allmänna världshistoria. Till denna tillfogade han en omfattande inledning, al-Mukaddima, som bestod av tre delar. Bara den första delen av inledningen upptar 422 sidor.

Under tiden han skrev historieverket återvände han till Tunis för några år, men begav sig 1382 till Alexandria där han blev berömd för sin kunskap och sitt intellekt, och utsågs därför till överdomare. Två år senare omkom hans barn och maka i en fartygsolycka. I hans självbiografi är detta ett av de fåtal gånger han alls nämner sin familj.

Därefter begav han sig till Mecka på pilgrimsfärd. Han återkom först 1388 till Kairo.

1401 deltog han i strid mot Timur Lenk i Damaskus, men härföraren, sultan Faraj, övergav armén. Ibn Khaldoun tog sig då an att förhandla med Timur Lenk, om vilken han redan skrivit i sitt historieverk. Under återstoden av sitt liv fullföljde ibn Khaldun sin självbiografi.

Han dog i Egypten 1406. Platsen där hans hus i Tunis låg, kan människor ännu peka ut, men graven i Kairo är borta.

Verk

Kitābu l-ʕibār (ordagrant "Boken om bevis" eller Allmän världshistoria) är Ibn Khaldouns mest berömda verk. Den består av sju delar, av vilka förordet Muqaddimah ibland ses som självständig. Kitābu l-ʕibār behandlar arabernas, persernas och berbernas och deras samtidas historia.

Det är dock framför allt förordet, Muqaddimah (även Prolegomena), som han blivit namnkunnig för. I denna beskriver han syftet med historievetenskapen, och menar att historia ska beskriva samhället och dess individer. Solidariteten, asabijja, är vad som betingar skeendena, menar han, varför han även inbegriper socio-ekonomiska aspekter i sin framställning. I detta var han långt modernare än historiografin i Europa, för vilken historieskrivningen uteslutande handlade om ledare och regenter, fram till omkring 1700-talet.

Källor

Yves Lacoste, Ibn Khaldoun – en essä om fattigdomens uppkomst, orig. Ibn Khaldoun. Naissance de l’histoire, passé du tiers-monde, övers. Gunnela Krosness och Karl-Olov Nordelius, Bokförlaget PAN/Norstedts Stockholm 1971, orig. 1966
Carl Elof Svenning, Ibn Chaldun, Internationella bokklubben Lidingö 1957

Return to Biographies

Who is online

Users browsing this forum: No registered users and 4 guests