sv: Abu ’Amr al-Harith ibn Miskin (d. 250)

Post Reply
User avatar
nur.nu
Posts: 801
Joined: 19 Mar 2011, 11:53

sv: Abu ’Amr al-Harith ibn Miskin (d. 250)

Post by nur.nu »

Abu ’Amr al-Harith ibn Miskin (d. 250) - omtolkat till svenska av sidi Abdalkarim Nilsson

Utdrag:

Al-Kindi sade: Al-Harith befallade att ash-Shafi’is och Abu Hanifas följare skulle utvisas. Han förbjöd Abu Hanifas folk från att lära ut i mosken och skingrade deras församling. Han beordrade att deras område mellan pelarna skulle tas bort och han förbjöd de flesta mu’adhdhins från att göra adhan. Han förbjöd Quraysh och Ansar från av att äta från maten under Ramadan och han fyllde moskeerna och byggde ett bevattningssystem. Han grävde ut Alexandrias kanal. Han förbjöd snaror men tillåt det sedan. Han förbjöd böneutropet till begravningsbönen och han piskade koranrecitatörerna som reciterade med melodisk röst. Han var den första som utnämnde en speciell förvaltare över Koranerna i moskén. Han vägrade hälsa på guvernören och hans folk.

LÄS MER OM DENNA PROVOKATIVA(?) MEN INTRESSANTA PERSONLIGHET PÅ LÄNKEN!

http://darqawi.se/2012/11/26/levnadstec ... ns-domare/
User avatar
nur.nu
Posts: 801
Joined: 19 Mar 2011, 11:53

Re: sv: Abu ’Amr al-Harith ibn Miskin (d. 250)

Post by nur.nu »

En av Darqawiyyahs fuqara, Abdalkarim Nilsson, har översatt en biografi över en av Malikiskolans tidiga ‘ulama i Egypten. Hämtat från Qadi ‘Iyads verk Tartib al-Madarik.

Abu ’Amr al-Harith ibn Miskin

(d. 250)

Ibn Muhammad ibn Yusuf, klient till Muhammad ibn Zayyan ibn ’Abd al- ’Aziz ibn Marwan.

Han lyssnade på bland annat Ibn al-Qasim, Ashhab och ibn Wahb och skrev ner deras muntliga återberättelser. Han samlade ihop folk med dem och studerade fiqh. Han räknas som en av de stora personligheterna bland fuqaha. Han sammanställde en bok som visade att han höll med de tre lärdas åsikter.

Han bevittnade al-Layth, Malik och Al-Mufaddal ibn Faddala.

Han återberättade muntliga traditioner från Sufyan ibn ’Uyayna, Sa’id ibn al-Jahm och Yusuf ibn ’Umar. Han förde vidare hadith till Baghdad och Egypten.

De personer som återberättade från honom var Ibn Zayyan al-Hadrami, Abu Dawid, hans son, Ya’qub ibn Shayba, Abu Hatim ar-Razi, Yahya och Muhammed, Umars två söner, Muhammad Ibn Ramadan, an-Nasa’i, Ibn Waddah, ’Abdullah ibn Ahmed ibn Hanbal, Al-Qasim ibn al-Mughira al-Jawhari och Hamdan ibn ’Ali.

Ahmad ibn Hanbal blev tillfrågad om al-Harith ibn Miskin innan Ibn Miskin blev erbjuden posten som Qadi. Ibn Hanbal prisade honom, med orden:” Bara gott har nått oss om honom ” Han sade ”De brukar vara oförsiktig när det gäller att ta från Ibn Wahb och egyptierna var speciellt oförsiktiga. ”

Yahya ibn Ma’in sade, ” Ingen fara med honom”. Ibn Waddah sade att han är pålitlig.

Al- Kindi sade att han var både en mufti och en faqih.

Yahya ibn Nasr sade:

”Jag kände al-Harith under Ibn Wahbs livstid och innan hans död. Han följde asketismens väg, och noggrannhetens väg och var på sanningen tills han dog.

Abu Bakr al-Khatib sade:

”Han var en faqih i den malikitiska skolan. Han var pålitlig och stabil inom hadith-vetenskapen”

Al- Khatib återberättar att ’Ali ibn Husayn ibn Hayyan sade:

” I min faders bok fann jag att han antecknat ’Abu Zakariyya sade att al Harith ibn Miskin är bättre än Asbagh och mer förträfflig än ’Abdullah ibn Salih.”

An-Nasa’i sade:

”Al-Harith ibn Miskin är pålitlig och trovärdig.”

Al Harith ibn Miskin skrev en förträfflig bok i vilket han skrev ner de muntliga återberättelserna från Ibn al-Qasim och Ibn Wahb.

Abu Hatim sade att han var uppriktig.

Qadin ’Abdullah ibn Muhammad sade:

”Al-Harith var en av de rättfärdiga lärda i sin generation i Egypten. Han var en god man, förträfflig och pålitlig i sitt återberättande, rättvis i sin dom, och prisad för sitt beteende.”

Al-Kindi sade:

”Al-Asamms följare indikerade att al-Harith borde bli förhörd om huruvida Koranen var skapad eller ej när al-Harith anlände från Irak. Han svarade dem:’Sultanen frågade honom inte när han var där, skall inte då jag fråga honom nu?’ De tystnade”

Ibn Abi Du’ad sade att detta var orsakat av att Al-Harith hade deltagit i en av hans begravningar och han var väldigt tacksam för det.

Amir Abu Nasr sade, ” Han blev bortförd till Baghdad för rättegång och blev fängslad där fram tills Al-Mutawakkil tog makten och befriade honom. ”

Al Khatib sade liknande och påstod att den som fängslade honom var al-Ma’mun.

Sa’dun ibn Yazid diktade angående detta:

Om du såg honom och Abu Zayd tillsammans.

De två är ett stöd och en fästning för vår Dîn.

Inhämtande av kunskap i deras moské.

De spenderade natten i vaket tillstånd i det kolsvarta mörkret.

När ett problem uppstår.

Så litar folket på dem under alla omständigheter.

Allah lyste upp sin Moské genom dem och av dem.

Mosken är ett ljust som är tänt.



Hans utnämnande att bli qadi och hur han bemötte det

Al-Jizi skrev i Boken om de egyptiska domarna, ” Al-Harith ibn Miskin utsågs till qadi över Egypten år 237 i månaden Jumada al-Ula. ”

Abu Bakr al-Kindi skrev i Boken om domarnas historia i Egypten och i Boken om klienterna:

”Al-Mutawakkil utsåg al-Harith ibn Miskin till Qadi över Egypten. Brevet som utnämnde honom till Qadi nådde honom när han vistades i Alexandria. När han läste det så vägrade han acceptera utnämndelsen, men hans följeslagare övertygade honom att acceptera och att de lovade att hjälpa honom. ”

Han kom till Fustat och satte sig inför domstolen. Han satte sig ned på sina fötter. Han blev buren till mosken och red en åsna med ett vitt ansikte. Han befalldes att bära svart (Abbasidernas färg) men han vägrade. Hans följeslagare fick honom att inse att han kunde bli pryglad av sultanen och att han skulle bli klandrad för sitt stöd för umayyaderna. Då tog han på sig ett klädesplagg av svart ylle.

En av dem sade, ”En av dem i Egypten tyckte att det var som om Ibn Aktam offrade al-Harith ibn Miskin. Det var när de egyptiska domarna kom till honom när Ibn Aktam var högste qadi”.

Abu Muhammad ad-Darrab skrev i sin bok:

” Al-Harith återberättade från Ibn Wahb från Malik om en man som blir utnämnd till ett ämbete men ogillar idén att acceptera utnämnandet men fruktar för sitt liv eller att hans rygg ska pryglas och att hans hus ska raseras och vad han tyckte om detta.

”Han svarade, ’ Angående raserandet av hans hus och att hans rygg piskas och risken för ett fängelsestraffet så är det bättre för honom om han kan utstå dessa om han skulle vägra bli utnämnd. Men om han riskerar dödstraff så vet jag inte gränsen. Kanske han har kapacitet för det han står för. ”

Yunus sade, ” Al-Harith återberättade denna rapport och blev utnämnd. Vid Allah, han frågade mig, ’Tror du att jag är värdig nog för att ge fatwa såsom Malik?”

Qadi Yunus återberättade, ”Ja’far al-Mutawakkil utsåg al-Harith till qadi över Egypten efter att han fängslat honom under en period på grund av att han vägrat anställningen tidigare.”

Muhammad ibn ’Abd al-Warith sade:

”Vi var tillsammans med al-Harith när ’Ali ibn al-Qasim al Kufi al-Madani kom till honom och sade, ’ Jag drömde att folket var samlade i Masjid al-Haram och jag frågade, ’Varför är ni samlade?’ De svarade, ” Umar ibn al-Khattab har kommit för att göra al-Harith ibn Miskin redo för sin anställning som qadi.’ Jag såg honom acceptera det och att han satte sig i hans trädgård och tillbringade natten där. Han begav sig och jag följde efter honom. När han kände min närvaro, sade han, ’Vad vill du?’ Jag svarade, ’Bara att se på dig.’

”Han sade, ’gå till al-Harith och sänd honom mina hälsningar och säg honom, ’ Du skall döma mellan folk och använda dig av beviset från Irak där du blev fängslad och där du steg upp mitt i natten och snubblade och skadade ditt finger. Du bad denna bön och blev frigiven nästa dag.’”

Al-Harith sade till honom, ” Du har talat sanning. Detta är något som blott Allah har kännedom om.”

Han sade, ”Jag frågade honom om bönen och han sade till mig, ’Min vän i varje hård tid, mitt stöd i varje nöd, min intime vän i varje främlingskap! Välsigna Muhammad och hans familj och ge mig frigivelse och en väg ut ur denna situation.”

Han sade, ” Han blev befalld att bära svart och han vägrade göra det. Guvernören skickade ett brev till al-Mutawakkil som svarade. ’Om han inte bär svart så knäck hans höftben. ’Guvernören skickade sina budbärare efter honom och alla övergav honom.

At-Tahawi sade att Muhammad ibn Sa’id sade, ” Jag mötte honom när sändebuden oroade honom och han blev förvirrad. Jag visste att han avsåg att agera på sanningen och att han skulle motsätta sig sultanens passion. Jag gick nära honom och sade till honom i smyg, ’ Shaykh, bli inte rädd för vad du bevittar. Jordens folk övergav Ibrahim och det skadade honom inte eftersom Allah var med honom. ‘Han omfamnade mig och sade, ’ Vid Allah, du har gett mig liv genom dessa ord, min broder. Må Allah ge dig ett liv av glädje.”

När han togs till guvernören så beordrade al-Mutawakkil att brevet skulle läsas högt inför honom. Han vägrade ändå att ta på sig svart (abbasidernas färg). En man i mosken sade, ”Jag tror att shaykhen är av vanan att bära ett ’ Arji klädesplagg som är tillverkat i Yemen?” Al-Harith sade, ” Ja, ibland har jag på mig den.” Guvernören sade till honom, ” Men så ta på dig den då.” Han sade,”När det gäller denna så ja.” Guvernören nöjde sig med denna handling och skrev till al-Mutawakkil och sedan lämnades shaykhen ifred.

Al-Kindi sade:

”Al-Harith befallade att ash-Shafi’is och Abu Hanifas följare skulle utvisas. Han förbjöd Abu Hanifas folk från att lära ut i mosken och skingrade deras församling. Han beordrade att deras område mellan pelarna skulle tas bort och han förbjöd de flesta mu’adhdhins från att göra adhan. Han förbjöd Quraysh och Ansar från av att äta från maten under Ramadan och han fyllde moskeerna och byggde ett bevattningssystem. Han grävde ut Alexandrias kanal. Han förbjöd snaror men tillåt det sedan. Han förbjöd böneutropet till begravningsbönen och han piskade koranrecitatörerna som reciterade med melodisk röst. Han var den första som utnämnde en speciell förvaltareöver koranerna i moskén. Han vägrade hälsa på guvernören och hans folk. Han utdömde li’an och avrättade kristna magiker. Han avrättade en kristen som förbannade Profeten, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, efter att han pryglat honom för hadd-straffet. Han landsförvisade och utdömde hadd-straffet för dem som förbannade A’isha. Det fanns inga som helst brister i hans agerande. Han rev ner en moske som en man från Khurasan hade byggt över gravarna i al-Muqamattam området i öknen, där folk samlades för recitation, berättelser och diskussion.”

Yahya ibn ’Umar gav en liknade fatwa beträffande varje moske som var byggd långt ifrån en by så att folket av byn inte bad sina böner där.

Han gav en snarlik fatwa angående as-Sibt moskén i Qayrawan.

Abu ’Imran utfärdade en liknande fatwa om en moské som byggdes på berget i Fes.

Hans följeslagare fick honom att undersöka Abu Bakr al-Asamms affärer och som varit qadi innan honom. De brukade förbanna honom när han blev avskedad och hans matta blev utslängd och de rengjorde hans plats i mosken. Al-Harith brukade tvinga al-Asamm att stå varje dag och piska honom med 20 piskrapp för att straffa honom för den egendom som han var skyldig. Han implementerade detta på honom i några dagar.

En av dem sade till al-Harith, ”Det är fult av qadi att ta hand om sådana ting. Lämna honom i fred.”

Al-Hariths skribent var Abu Ishaq al-Qistal. ’Umar och Yazid, Yusuf ibn ’Umars söner, var ansvariga för hans affärer.

Abu ’Umar al-Kindi sade:

” Al-Harith dömde om awqaf i enlighet med Maliks skola, genom att utesluta döttrarnas barn från dess förvaltning. Hans följeslagare klagade om detta till al-Mutawakkil och Iraks folk dömde enligt deras skola i saklfrågan och de dömde att al-Harith hade felat och förklarade hans dom ogiltig. Således bad al-Harith om att få lov att avgå och därefter avgick han ”

Han kalifens brev stod det ” Det har nått Amir al-Mu’minin att en skrivelse har inkommit där du ber om av avgåi från ditt domarämbete i Egypten. Må Allah ge dig stöd, jag har beordrat att din begäran skall beviljas och du är nu avsatt från din position och du ges vad du bad om och det beviljas, i enlighet med vad du håller för åsikt, må Allah härda dig!”. Detta handlade om hur han dömt gällande awqaf.

Detta var år 245 som han avsade sig ämbetet och hans anställning som qadi varade i 7 år och 11 månader.

Bakkar ibn Qutayba blev utnämnd efter honom och han avsatte ingen av de som al-Harith utnämnt. Han sade, ”På grund av hans kompetens och kunskap om sin Dîn så vet al-Harith mer och bättre än mig om detta lands folk förutom då en oförrätt har blivit presenterad för mig.”

Abu ’Umar as-Sadafi nämnde att en man kom till fots med en kristen kvinna som hade en liten son med sig till al-Harith. Han ville köpa henne från den kristne mannen. Han nämnde detta till al-Harith och al-Harith sade till honom, ” Vad har jag med detta och göra?” Mannen repeterade information till honom medan al-Harith sade, ” Vad har jag med detta och göra?” tills det blev för mycket för honom.

Yazid ibn Yusuf sade, ” Må Allah få qadin att frodas. Han är en rättskaffens man.” Al-Harith sade, ”Om han är en rättfärdig man men dum, vad skall jag då göra?”

En av dem sade, ”Jag deltog i en begravning och Yunus ibn ’Abd al-A’la började tala likt asketismens folk brukade tala tills en av de närvarande började gråta.”

Al-Harith sade, ” Yunus! Yunus! Anser du att detta är gott medan du gör vad du gör?” Yunus sade till honom, ”Du är en qadi, och Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, sade:’ Vem som än har blivit utnämnd till en qadi har blivit offrad utan en kniv.”

Han nämnde att en man kom till al-Harith om en juridisk tvist. En man kallade på mannen vid hans namn vilket var Israfil. Al-Harith sade till honom, ” Vad fick dig att kalla mig med detta namn när han, frid och välsignelser vare över honom sade: ”Namnge inte er själva med änglarnas namn?” Han sade till honom, ” Så varför har Malik ibn Anas blivit kallad Malik när Allah den Allsmäktige sade, ’ De ropar, ”Åh Malik!”?” Då sade han till honom, ” Vid Allah, du kallar folket med shaytanernas namn och blir inte censurerad, alltså al-Harith, hans namn. Det sägs att det är ett av Iblis namn, Må Allah förbanna honom.

Hans prövning och resten av hans rapporter

Al-Kindi sade,”När al-Ma’mun kom till Egypten så mötte folk honom för att ta upp deras klagomål mot den föregående regeringens ämbetsmän i Egypten. Det var ett klagomål som fördes fram mot Ibn Tamim och Ibn Asbat. Al-Fadl ibn ar-Rabi’ satt i mosken och hans församling deltogs av Qadin Ibn Aktam, Qadi Ibn Abi Du’ad, Ishaq ibn Isma’il ibn Hammad (som var ansvarig för domstolens klagomål i Egypten) och en grupp av Fuqaha’ bland Egyptens lärde och deras män av hadith. Al-Harith blev tillkallad för att bli utnämnd till qadi över Egypten. Al-Fadl tillkallade honom och frågade honom om Ibn Tamim och Ibn Asbat. Han sade, ’två orättvisa tyranner.’ Han sade,’ Detta är inte det som vi har kallat dig till i vår närvaro.’ Moskens folk blev upprörda och al-Fadl stod up och reste till al-Ma’mun och sade till honom ’ Jag fruktar att folket kommer revoltera med al-Harith.’

”Al-Ma’mun begärde att få se al-Harith och frågade honom om de två. Han sade, ’Två orättvisa tyranner.’ Han frågade, ’ Har de kränkt dig på något sätt?’ Han svarade, ’Nej.’ Han sade:’ Har du handskas med dem?’ Han sade, ’Nej.’ Han sade, ’Hur kan du då vittna mot dem?’ Han sade, ’Eftersom jag vittnar om att du är Amir al-Mu’minin fastän jag har inte sett dig innan idag, och eftersom jag vittnar att du har gått på räder när jag var inte närvarande på dina räder’.

”Kalifen sade, ’Lämna detta land. Det är inget land för dig. Sälj allt du har, stort som smått. Du skall aldrig bli utnämnd i detta land.’ Han fängslade honom i ett tält vid Ra’s al-Jabal.

”Sedan inledde han en belägring mot en av städerna i Egypten och tog med sig honom. När han erövrat staden så frågade han al-Harith de frågor han tidigare ställt, och al-Harith gav honom samma svar. Han sade till honom, ’ Vad vill du säga om vår korta utflykt? Han svarade, ” ’Abd ar-Rahman ibn al-Qasim rapporterade till mig från Malik att ar-Rashid skrev en fråga till honom om att bekämpa folket av Dihlak och han svarade, ”Om folket har avvikit på grund av orättvisa från Sultanen, då är det inte lagligt att bekämpa dem. Om det var folket som bröt deras trohetsed, då är det lagligt att bekämpa dem.’”

Al-Ma’mun gav honom ett fult svar i vilket som han förbannade både al-Harith och Malik. Han sade till honom,”Lämna Egypten.” Han sade, ”Amir al-Muminin, ska jag resa till fronten?” Han svarade, ” Håll dig till Fredsstaden, d.v.s. Baghdad.”

Abu Salih al-Harrani sade, ”Amir al-Mu’minin, förlåt honom hans fel”.

”Amir al-Mu’minin sade till honom, ‘Shaykh, medlar du för hans skull? Upp och stå!’

När han var närvarande sade al-Ma’mun: ”Baktalare, gå emot honom!”.

Han sade till honom, ’Jag är ingen Baktalare. Om amiren ger mig tillåtelse att tala så skall jag tala.’ Han sade: ’Tala’. Han sade, ’Vid Allah, Amir al-Mu’minin, jag är ingen Baktalare, men jag blev inkallad och jag hörsammade och jag lydde när jag var blev inkallad. När jag tillfrågad om ett ärende så frågade jag om att avgå och jag fick inte lov att avgå under tre dagar. När jag såg att jag måste tala så föredrog jag att tala sanningen framför något annat.’ Al-Ma’mun sade, ’Denne man vill att en en fana höjs för honom i hans land. Ta honom till er.”

Då blev han tvingad till Irak och hans fru gick ut till honom och han son Ibrahim blev inkallad som soldat vid fronten. Al-Harith stannade i Irak i sexton år tills al-Ma’mun och al-Mu’tasim dog. Al-Wathiq nämnde honom till Ibn Abi Du’ad. Han sade till honom, ”Han är här i landet.” Han utbrast, ” Jag trodde inte han var i liv!”

Han begärde att få se al-Harith som var i Baghdad och sade till honom, ”berätta vad du behöver.” Han sade, ”Min enda önskan är att du inte tvingar mig att dölja min åsikt.”

Ibn Abi Du’ad sade till Al-Wathiq, ”Han är en svag och en gammal man. Jag fruktar att jag kommer att lägga bördor på honom och han kommer att dö.” Han sade, ” Skriv till honom att han är fri att färdas varhelst han så önskar”

År 232 så reste han till Egypten och när Al-Mutawakkil tog makten så utnämnde han honom till qadi där.

Muhammad ibn ’Abdu’l-Hakam sade, ”Ibn Abi Du’ad sade till mig, ’Din Harith är profeternas arvtagare”.

Ibn Abi Du’ad ansåg gott om honom och visade stor vördnad inför honom. Han rekommenderade honom till al-Asamm när han skrev till honom.

Al-Harith dog år 250. Det sägs att det var år 248. Det första årtalet är korrekt. Han var 95 år gammal. Guvernören av Egypten ledde hans begravningsbön.

Han föddes år 154. Det sägs också ha varit år 156.

- Omtolkat till svenska av Abdalkarim Nilsson
Post Reply

Return to “Biographies”