sv: QAANUUN AL-TA’WIIL | Imam al-Ghazali /AbulWahid Morrone

Post Reply
User avatar
nur.nu
Posts: 801
Joined: 19 Mar 2011, 11:53

sv: QAANUUN AL-TA’WIIL | Imam al-Ghazali /AbulWahid Morrone

Post by nur.nu »

QAANUUN AL-TA’WIIL
Regler för figurativa tolkningar
En text av imam al-Ghazali ur hans Majmu’a rasaa’il
al-Imam al-Ghazali, ett samlingsverk som innehåller flera av hans skrifter
i översättning och bearbetning av Abdulwahid Morrone
Ur Al Ghazali-insitutets årsskirft Oas 2011

Vid en första ytlig anblick kan man få intryck av att det råder en konflikt mellan logik (ma’qūl) och skrift (manqūl). De som ägnat sig åt denna fråga har delat upp sig i olika grupper. En grupp har gått till ytterligheter och uteslutande ägnat sig åt att studera skrifterna; en annan har gått i motsatt riktning och studerat enbart logik; en tredje, måttfull grupp försökte finna en balans och förena och förlika [logik och skrift].

De måttfulla har i sin tur delats in i tre grupper: De som utgår från att logiken är primär och skriften sekundär, och som därför inte är angelägna om att studera skriften; de som utgår från att skriften är primär och logiken sekundär och som därför inte är angelägna om att studera logik; och de som utgår från att både logik och skrift är av primär betydelse och som strävar efter att sammanföra dem. De utgör alltså fem grupper.

Den första gruppen

Den första gruppen ägnar sig uteslutande åt att studera skrifterna. De står vid vägens första etapp och är nöjda med vad de redan har förstått av skrifternas bokstavliga betydelser. De bekräftar allt som förmedlats i skrifterna, stort som smått. Om de ombes förklara en till synes motsägelsefull passage i skriften och åläggs att tolka den, avstår de och säger att allt är möjligt för Gud. Om någon till exempel frågar: ”Hur är det möjligt att Satan kan ses på två olika platser vid ett och samma tillfälle och i två olika skepnader?”, svarar de: ”Detta är inte märkligt med tanke på Guds makt. Gud förmår nämligen göra vad Han vill.” De kanske inte ens drar sig för att säga att det är möjligt för Gud att göra så att en och samma person befinner sig på två olika platser vid ett och samma tillfälle.

Den andra gruppen

Den andra gruppen avlägsnade sig från den första och positionerade sig på den motsatta sidans yttersta kant. De ägnade sig uteslutande åt att studera logik och befattade sig inte med skrifterna. Om de får höra något av den religiösa lagen som framstår som angenämt för dem, accepterar de det. Om de däremot nås av något som strider mot deras förnuft påstår de att profeternas framställning beror på att de har tvingats sänka sig till den nivå som vanligt folk befann sig på och att de ibland måste beskriva något på ett sätt som inte stämmer överens med verkligheten. Allt som inte överensstämmer med deras förnuft förklaras på detta sätt. De överdriver förnuftets roll i en sådan utsträckning att de lämnar tron, eftersom de påstår att profeterna, frid och välsignelser vare med dem, ljög för allmänhetens bästa.

Den första gruppens tillkortakommande består i att de söker skydda sig från de faror som är förknippade med att tolka och undersöka. De slår sig ner på okunnighetens fält och känner sig trygga. Deras tillstånd är trots detta bättre än den andra gruppens. Denna grupp undviker att utsätta sig för svårigheter genom att säga: ”Allting är möjligt för Gud, och vi kan inte begripa vidden av Guds dekret.” Den andra gruppen undviker svårigheter genom att säga: ”Profeten beskrev saker på ett sätt som stred mot det han visste för allmänhetens bästa.” Skillnaden mellan dessa grupper är uppenbar när det gäller vilken metod som är säker och vilken som är förenad med faror.

Den tredje gruppen

Den tredje gruppen utgår från att logiken är primär och studerar denna utförligt. De ägnar inte stor uppmärksamhet åt skrifterna och stöter därför inte på passager som vid en första anblick kan tyckas vara motsägelsefulla och stå i strid med varandra och logiken, och de hamnar därför inte heller i stora svårigheter. Men när de hör talas om avsnitt som strider mot logiken förkastar de dem, ignorerar dem, eller beskyller förmedlarna för att vara lögnare, utom i de fall då förmedlingen skett via tawatur, som Koranen, eller om orden i en hadith är möjliga att tolka på ett rimligt sätt. De förkastar sådant som de har svårt att tolka för att därmed undvika långsökta tolkningar. Att avfärda en text är, i deras ögon, bättre än att göra långsökta tolkningar. Det är uppenbart att även denna position är förknippad med faror, eftersom den innebär ett förkastande av traditioner som har förmedlats av pålitliga personer genom vilka skrifterna har kommit oss till del.

Den fjärde gruppen

Den fjärde gruppen utgår från att skrifterna är primära och fördjupar sig i dem. De gör sig förtrogna med ett stort material och tar del av skrifternas bokstavliga betydelser, men de undviker logiken och fördjupar sig inte i den. För denna grupp manifesterar sig konflikten mellan skrift och förnuft bara inom perifera delar av logiken, och då de inte fördjupat sig i logiskt tänkande är de heller inte medvetna om de logiska omöjligheterna. En del av dessa visar sig först efter noggranna och utförliga undersökningar som bygger på många, och på varandra följande, premisser.

Ett tillägg måste här göras. [De som tillhör denna fjärde grupp] drog slutsatsen att något är möjligt så länge det inte går att veta att det är omöjligt. De var inte bekanta med [logikens] tre kategorier: En kategori vars omöjlighet kan bevisas; en kategori vars möjlighet kan bevisas; och en tredje kategori där varken det möjliga eller det omöjliga är känt. De hade som vana att utgå från att denna tredje kategori tillhörde möjligheternas sfär, eftersom det omöjliga inte visade sig för dem, vilket är fel, på samma sätt som det är fel att utgå från att något är omöjligt bara för att dess möjlighet inte visar sig. Det finns faktiskt en tredje kategori nämligen den där varken det möjliga eller det omöjliga är känt, antingen för att det ligger bortom [det till sinnena knutna] förnuftets sfär och ligger utanför den mänskliga förmågan att förstå eller på grund av oförmåga hos den enskilde forskaren att själv, eller med hjälp av någon annan, finna bevis. Ett exempel på det förstnämnda är det mänskliga förnuftets oförmåga att med hjälp av synsinnet avgöra om antalet stjärnor är jämnt eller udda, eller, att, på grund av avståndet, uppfatta deras verkliga storlek. Ett exempel på det andra, dvs. brister hos den enskilde [forskaren], är vissa människors oförmåga att uppfatta månens [bana genom himlens] sektioner, och att fjorton av dessa är synliga under alla omständigheter och att de fjorton som befinner sig i motsatt position döljer sig vid upp- och nedgång, och andra företeelser som med ögat kan förnimmas av vissa, men inte av andra. Sådana olikheter återfinns även när det gäller intellektuell förmåga.

Då denna [fjärde grupp] inte fördjupade sig i logiken stötte den inte på mycket som de bedömde vara omöjligt, och den förskonades därför från att göra många tolkningar, eftersom den inte ens var medvetna om behovet av tolkning. Den påminner om någon som inte förstår att det är omöjligt för Gud att befinnas sig på en plats, och som därför kan undvika att tolka ”ovanpå”, ”besitta” och allt som antyder en riktning.

Den femte gruppen

Den femte gruppen är den mellanliggande grupp som kombinerar studier av logik med studier av skrifterna. Den utgår från att såväl logiken som skrifterna är primära och förnekar att det finns en faktisk konflikt mellan förnuft och skrift. Den som avfärdar förnuftet avfärdar även skrifterna, eftersom det bara är möjligt att nå kunskap om skrifternas sanning med hjälp av förnuftet. Om det inte vore för förnuftets förmåga att urskilja sanningar och resonera skulle vi inte kunna skilja mellan en sann profet och en falsk, eller mellan en sannfärdig person och en lögnare. Hur skulle förnuftet kunna avfärdas av skriften, när skriften bara kan visas vara sann med hjälp av förnuftet!?

Det är denna grupp som har rätt. De följer en procedur som är korrekt, men de försöker ta sig upp till en otillgänglig nivå, eftersträvar ett högt mål, och slår in på en svårframkomlig väg. Hur svåruppnåeligt är inte målet de söker, och hur oländig är inte den väg de vandrar på! Den må vara jämn och lätt på sina ställen, men oftast är den tung och mödosam.

Men den som under lång tid har ägnat sig åt, och fördjupat sig i, vetenskaperna förmår, under de flesta omständigheter, förena skrift och förnuft med hjälp av textnära tolkningar, men han kommer oundvikligen att konfronteras med två situationer. Den första, då han tvingas tillämpa långsökta, till synes förnuftsvidriga, tolkningar. Den andra, då han inte kan avgöra hur något ska tolkas överhuvudtaget. Detta senare problem liknar problemet att tolka de bokstäver som finns nedtecknade i början av några av Koranens kapitel, eftersom ingen korrekt förklaring av dem har förmedlats till oss. Den som tror att han går säker från dessa två gör det antingen för att han har brister i sina logiska kunskaper och saknar kunskap om de logiska omöjligheterna och som därför utgår från att det är möjligt som inte kan bevisas vara omöjligt, eller för att hans kunskaper om skrifterna är bristfälliga, och att han därför inte har kommit i kontakt med många traditioner som står i strid med förnuftet. Jag vill därför ge honom tre råd.

Det första rådet

Det första rådet är att man inte ska eftersträva att känna till allt, och det är mot detta mål som jag har styrt diskursen. Att känna till allt är varken möjligt eller eftersträvansvärt. Läs Guds, den Högstes, ord:

Av all kunskap har bara en obetydlig del fallit på er lott. (K. 17: 85)


Man bör därför inte förvånas över att vissa saker förblir okända även för stora lärda, för att inte nämna lärda med måttliga kunskaper. Man bör också veta att den lärde som påstår sig veta allt vad profeten, frid och välsignelser vare med honom, avsåg med sina uttalanden, gör det för att hans intellekt har brister, inte för att han har ett stort intellekt.

Det andra rådet

Det andra rådet är att man aldrig ska avfärda intellektuella bevis, eftersom intellektet inte ljuger. Skulle det kunna ljuga, skulle det vara möjligt att det ljög när det bekräftade skrifterna, men det är genom intellektet som skrifternas sanning bekräftas. Hur kan sannfärdigheten hos ett vittne bli känd om personen som går i god för honom är en lögnare? Skrifterna vittnar om detaljerna, och förnuftet är skrifternas karaktärsvittne. Om det nu är nödvändigt att besanna förnuftet är det inte möjligt att tillskriva Gud riktning och form. Om någon säger: ”Handlingar kommer att vägas”, förstår du att det är nödvändigt att tolka detta, eftersom du vet att handlingar är accidentala och inte kan vägas. Om du hör: “Döden kommer att föras fram i skepnad av en välgödd bagge och slaktas.” vet du att detta behöver tolkas, eftersom döden är en accident och att den därför inte kan föras fram. Att föra fram något kräver nämligen rörelse, och rörelse är inte möjlig för en accident. Döden kan dessutom inte ha samma form som en välgödd bagge, eftersom accidenter inte kan förvandlas till kroppar. Inte heller kan döden slaktas, eftersom slakt innebär att skilja nacken från kroppen och döden har varken nacke eller kropp. Döden är en accident, eller frånvaron av en accident enligt dem som tror att döden är frånvaron av liv. Det är därför oundvikligt att tolka [detta och liknande påståenden].

Det tredje rådet

Det tredje rådet är att avstå från att specifikt välja en enda tolkning när det är möjligt att göra många möjliga och motsägande tolkningar. Bedömningar om Guds eller profetens avsikter, frid och välsignelser vare med honom, som bygger på gissningar och antaganden är farliga. Det är möjligt att känna till talarens avsikter bara om han avslöjar dem. Gör han inte det är det inte möjligt att känna till dem, utom om antalet möjliga tolkningar är begränsat och alla utom en kan avfärdas. Denna enda tolkning kan då påvisas vara den avsedda.

Men det finns många möjliga tolkningar av arabernas tal och det finns många metoder för att utveckla dem, hur kan de då begränsas? Att avstå från tolkning är därför säkrare. Om du t.ex. förstår att handlingar inte kan vägas, och du hör hadithen om att handlingar kommer att vägas, måste du tolka antingen ”vägas” eller ”handlingar”. Det är möjligt att ordet ”handlingar” är en metafor för att beteckna de rullor som handlingarna nedtecknas i, och att det är dessa rullor som ska vägas. Det är också möjligt att det är ordet ”vägas” som används metaforiskt för att beteckna resultatet, dvs. måttet på handlingarnas vikt, eftersom detta är syftet med att väga något. Att väga och mäta är nämligen olika sätt att bestämma mått. Att bestämma sig för att det är ”handlingar” som ska tolkas snarare än ”vägas”, eller att det är ”vägas” som ska tolkas och inte ”handlingar”, utan att förlita sig på förnuft eller skrift är att bedöma Gud och Hans avsikter med hjälp av gissningar. Gissningar och antaganden är liktydiga med okunskap.

Gissningar och antaganden har, av nöd, tillåtits i de frågor som rör gudstjänst och fromhetshandlingar som kan fastställas med hjälp av ijtihad. Frågor som inte är relaterade till handlingar hör till samma kategori som abstrakta vetenskaper och trosföreställningar. På vilken grund vågar man göra bedömningar baserade på antaganden? Det flesta figurativa tolkningar bygger på antaganden och gissningar. Den rationella individen kan välja mellan att göra en bedömning baserad på antaganden eller att säga: ”Jag vet att det inte är den bokstavliga meningen som avses, eftersom den strider mot förnuftet. Jag vet inte exakt vad som avses, och jag har inte heller behov av att veta det, eftersom det inte är relaterat till handling. Det finns inte heller någon metod som med visshet kan bidra till att avslöja textens sanna betydelse, och jag vill inte göra en bedömning baserad på gissningar.”

Detta är säkrare och mer korrekt för var och en med förstånd. Det innebär också trygghet på domedagen, eftersom det inte är otänkbart att en person kommer att hållas ansvarig för, och tillfrågas om, sina bedömningar: ”Du har uttalat dig om Oss på grundval av gissningar.” Han kommer däremot inte att bli tillfrågad: “Varför misslyckades du med att upptäcka otydliga och dolda betydelser i de av Våra budskap som inte var relaterade till handling?” Du är bara ansvarig för att tro på det och att acceptera dess sanning i allmänhet:

”Vi tror på det; allt kommer från vår Herre.” (K. 3: 7)
Post Reply

Return to “Islamic Learning”